Recension - Bio
Aftonbladets påhitt ”Vi gillar olika” skulle kunna sättas som tagline för den här filmen. I ”Fyra år till” krossar Björn Kjellman både partigränser och hetronormer. Ett par månader för sent kan tyckas, då det ju hade varit roligare om filmen ackompanjerat valet istället för att komma som ett trött eko. Men politisk modighet är ju inte något som brukar höra den Svenska mainstreamfilmen till.
Vi får nöja oss med det djärva i att det böghånglas och skämtas om analsex. För hollywood var ju det för strongt när ”I Love you Philip Morris” förvägrades biorelease. Men det känns som att Svenska medier låtsats acceptera homosexualitet ända sedan Nikolajs tid i Rederiet.
Filmen då? Den är som man kan förvänta sig, och inte så värst mycket mer. Det är trevligt genomfört med musik av Mauro Scocco och hans Ratata. De flesta av skämten är fåniga, men vissa skrattar man faktiskt åt. Politiskt gör man inte några ställningstaganden alls, förutom några trötta skämt om de övergripande partipolitiska olikheterna. Att man förmår sympatisera med Folkpartiets partiledare säger ju en hel del om att denna politiska komedi lämnar ganska mycket av politiken utanför. Mest är det som en fond till skådespelet, och varför inte?
Skådespeleriet är den största behållningen. Kjellman är ju alltid Kjellman, men vi ser även Sten Ljungren och andra Svenska fejs susa förbi och bjuda på sig själva. Det är trivsamt, men aldrig särskilt oroväckande eller engagerande.
Kommentarer