Recension - Blu-ray/DVD
En vän frågade mig vad jag skulle göra idag, varpå jag sanningsenligt svarade att jag skulle på bio och se Godards senaste.
”Är inte han död?” svarade hon instinktivt.
Och visst kan man väl säga att han är det på ett eller annat sätt. De många långa årtionden mannen låtit sina filmer handla om politik, har paradoxalt nog varit en nedåt sluttande rutschbana. Jag säger absolut inte att politisk film är någonting irrelevant, snarare tvärtom. Men det förefaller pubertalt med en gubbe som är kärring mot en ström som inte längre finns. Godard ligger fortfarande kvar och sprattlar i efterdyningarna av vågen.
Det anses väl egentligen som ett svårt arbete för en recensent att ta sig an denna mångbottnade film. Men jag känner att jag kan behandla filmen lite som den behandlar mig som åskådare, slapphänt och struntintellektuellt. Godard framstår alltmer som den politiska filmens David Lynch, eftersom mycket i filmen är upp till åskådaren att tolka. Nycklarna är konst- och filmhistoriens ädla kanon (Jean-Auguste Renoir, Pansarkryssaren Potemkin och dylikt), vilket gör filmen svåråtkomlig för de flesta förutom regissören själv (som väl lär veta hur man ska titta).
Filmen handlar för mig om avstånd. Den tar till stora delar plats på ett kryssningsfartyg som korsar ett hav, kanske mellan Europa och Afrika. Avståndet mellan olika språk gör att saker går förlorade i översättningen. Filmen är undertextad av Godard själv som har översatt ord sporadiskt, ofta tre (liksom fälten i en flagga som Frankrikes eller Tysklands) i stöpet. ”Palestine Hollywood Communism ” I avståndet mellan dessa drar vi paralleller, om vi orkar.
Olikheter skapas av samhället, makter som religion, åldersskillnader, kapitalism och etnicitet. Allt i en rasande nedåtspiral som utgör Europas förfall. Ingen förmår förstå den andre i denna djupt pessimistiska världsbild, som knappast heller kan leda till någonting konstruktivt. Det finns ingen försoning, eller något känsloliv alls egentligen. Alla skådespelare är som plakat som bär fram Godards stolta pamfletter.
Det enda hopp som står att finna verkar vara den teknik postkolonialismens barn har i sina händer. Med mobilkameror och hd-kameror kan alla skapa sina egna bilder och förhoppningsvis sanningar. Promblemet är väl att alla inte har tillgång till Godards namn som ger omedelbar spridning.
Jag har svårt att se att den här filmen hade rönt något vidare intresse alls om den hade skapats av en namnlös konstskolelev. Ett mer logiskt sammanhang för den att distribueras vore kanske en tv i en konsthall där den rullar om och om igen, man kan hoppa in vart man vill och sen kolla i fem minuter.
Och om ingen av min kritik hittills har bitit kan jag väl avrunda med det största problemet: hur mördande tråkig filmen är. Halvt vetenskapligt kan jag hävda att den mänskliga hjärnan inte klarar av att fokusera på en film av Godard i mer än trettio minuter. Efter det börjar man tänka på annat, förmodligen mer intressant. Kanske borde regissören göra kortfilmer på internet där den som vill kan se dem. Speciellt mycket tjänar ändå inte dessa taffliga bilder på att blåsas upp på den stora duken.
Om man vill se en mer begriplig och lyckad film på samma Babels- torn-tematik tycker jag man ska hyra Hanekes förträffliga ”Code: Unknown”.
Eller så här: Den som tycker Jean-Luc Godards filmstil är fördelaktig kommer förmodligen älska den här filmen. Här drar han sitt filmskapande till sin oundvikliga spets. Take it or leave it.
Kommentarer