Recension - Blu-ray/DVD
Mike Leigh är en regissör som jag oavsiktligt och olyckligt nog sett mycket få filmer av. Efter att ha avnjutit hans senaste film, ”Medan åren går”, står en sak i alla fall klart: det ska det snart bli ändring på. I centrum av filmen står Tom och Gerri, ett harmoniskt och lyckligt par som börjar närma sig pensionsålder, samt några av deras släktingar och vänner. Och de är inte alla lika harmoniska. Filmen utspelar sig under ett år och är uppdelad i fyra delar, efter var och en av årstiderna. Årstidernas växlingar är visserligen en sliten metafor för livets gång, men liknelsen kan i rätta händer ge en särskild rytm och stämning till en film. Livets födelse, mognad och död kopplas till Tom och Gerris arbete med sin kolonilott, och känns därmed förankrad i filmens universum på ett naturligt sätt.
Ett sofistikerat filmskapande kan betyda många olika saker beroende på kontext och upphovsman, men jag vill bestämd hävda att Leigh här ägnar sig åt just det. Han vill få åskådaren att resonera kring mål och mening i livet och lyckas på ett häpnadsväckande sätt med sitt uppsåt. Filmen vilar tungt på dialog och skådespeleri vilket skulle kunna få en att dra slutsatsen att det lika gärna kunde vara filmad teater. Inget kunde dock vara mer felaktigt. Leigh använder sig nämligen av den närhet till karaktärer som filmkonsten i bästa fall har att erbjuda, och lyckas mejsla fram sina personer och situationer på ett ytterst subtilt och nyanserat sätt. Hantverket sitter precis där det ska, enkelt men aldrig simpelt.
Den minnesvärda ensemblen består av många mindre kända veteraner inom brittisk film och bjuder rakt igenom på rätt sensationella prestationer. Man tror på de här människorna och vill inget hellre än att lyckan åtminstone någon enda gång ska få lysa över deras liv. Särskilt plågsamt påträngande och gripande är Lesley Manville som den alkoholiserade, ensamma och olyckliga Mary, som trots sin självupptagenhet hyser en äkta värme. Samtidigt framställs karaktärerna aldrig någonsin enbart som hjälplösa offer. Vänner kan erbjuda hjälp och råd men om man inte själv är villig att satsa något kommer ingenting att förändras.
Dialogen i ”Medan åren går” är bland den mest övertygande jag hört på länge. Humor, vardagligheter och livsavgörande spörsmål glider över i varandra på ett dynamiskt och berikande sätt. De kvickheter som levereras är inte några utstuderade oneliners utan fast förankrade i sitt sammanhang. Livets existentiella frågor befinner sig inte i en egen dimension utan här, mitt bland det som ytligt betraktat inte är annat än trivialiteter. Leigh har gjort en vacker, betydande och oerhört välgjord film, och har dessutom fått åtminstone en ny anhängare av sin filmgärning.
Kommentarer