Recension - Bio

Ken Loach och Mike Leigh är ju lite som Stefan Holm och Staffan Strand. Ständigt sida vid sida, och alla har sin egen favorit. Jag har tidigare tänkt att det är Loach som är min älskling av de bryska britterna, men ur den senaste striden (”Route Irish” VS ”Another Year”) är det helt klart Leigh som står segrande.

Loach hoppar som så många andra på tåget till Irak och gör en politisk statusrapport om sakernas tillstånd. Jag antar vi har kommit till en stund i historien då det inte skaver fullt så mycket att dissa sina egna ”hjälpinsatser” nere i stridszonen. Men notervärt är att denna films förtexter inte pryds av den sedvanliga ”national lottery”-loggan. Men antagligen bara för att manuset var för svagt för att röna några statliga bidrag.

Istället har Loach tagit hjälp av ett tjugotal internationella konstnärsfonder för att kunna finansiera sin senaste rulle. En film man gott kunde klarat sig utan. Vi har redan sett en handfull betydligt mer spännande filmer på temat där någon lyckas luska rätt på en militär konspiration angående senaste gulfkriget.

”Route Irish” är mäkta korkad i utförande och upplägg. Huvudpersonen känns som en diskbänksvariant av Guy Richies tveksamma hjältar. Här finns ingen plats för rationellt tänkande: fungerar det inte att skrika ”fuck”, skriker man ”bollocks”. Ändå lyckas han nysta rätt på en tveksamt sammanklistrad sammansvärjning.

Logiken puttas helt och hållet åt sidan till förmån för några enkla kängor. Våld föder våld, förhörsteknikernas icke vara, och andra gäspframkallande sanningar. Ofta är det skrattretande platt och ogenomtänkt, så man får kväsa fnissen i toppluvan. Några riktigt festliga scener utlovas (Karaktären Nelson's entre. må vara den tokigaste på länge), karbontunna personporträtt, men tyvärr total avsaknad av substans.

Kim Ekberg