Romantics, The

  • Svensk titel: Romantics, The
  • Originaltitel: The Romantics
  • Speltid (min): 95
  • Release (Bio): 2010-11-25

Recension - Blu-ray/DVD

Bröllopsbesvär

Galt Niederhoffer har gjort film av sin egen bok – The Romantics. ”Smart och provocerande”, skrev kritikerna. Hon har både skrivit manus och regisserat denna för nollnolltalet typiska amerikanska film, som försöker balanserar någonstans mellan att vara alternativ och ligga i huvudfåran. Det är ungt och amerikanskt, och det är publikfriande.

Vänner från förr, från universitetstiden, återförenas på den amerikanska östkusten, där Atlantens kalla vatten slår mot kontinenten, och längs med stränderna sträcker sig de vita trävillorna mot tungsinta himlar. Två av gängets medlemmar har funnit varandra, och det vankas ett stort amerikanska bröllop, när hösten redan är långt gången. Alla är bjudna, även brudgummens gamla flickvän (Katie Holmes, som förövigt ska ha en plus för skådespeleriet), en sådana där tjej som man aldrig riktigt slutar älska, fastän tjugoårsåldern har gått en förbi.

Malin Åkerman, den blonda svenskan, gör en hemsk roll som partytjej, Elijah Wood dyker upp som en slarvig lillbrorsa, och Adrian Brody (The O.C) spelar en ganska menlös och allvarlig ung man. Även om filmens ensemble sägs ha blivit goda vänner under inspelning, så är det ingen känsla som förmedlas på duken. Det är tv-skådistät. Josh Duhamel (Las Vegas) och Anna Paquin (True Blood) gör de andra två huvudrollerna.

”Relationsdrama”, det är ord som beskriver filmen bäst. Kärlekshistorien, eller man bör kanske säga kärlekshistorierna, är lite svåra att få grepp om. Måhända görs de mer rättvisa i boken – förhoppningsvis. Filmen utspelar sig under ett dygn, om ens det. Natten före bröllopet, den festfyllda svala natten. Alla pjäser har redan placerats ut, relationerna har varit. Mycket ligger i det förflutna, och som tittar får man sitta och gissa sig fram, anta saker.

Den lever inte upp till sitt namn, så förbaskat romantiskt är den inte. Visst, de försöker, läser John Keats under nakna träd om natten, ”My heart aches, and a drowsy numbness pains…” et cetera. Men nej, det finns inget där som sparkar till hjärtat. Allt är för tillrättalagt, för rent och snyggt. När kyssen äntligen blir av, då är den inte så romantisk som man hade hoppats.

Överhuvudtaget så känns filmen som ett välgjort avsnitt i en samtida amerikansk tv-serie, det är sista avsnittet för säsongen, kanske den första. Manusförfattarna har ansträngt sig lite extra, ja, och fotot tar sig vissa friheter. Men som tittare har man missat hela säsongen – man får bara slutet på historien.

Viktor Andersson

Kommentarer