Svinalängorna

  • Speltid (min): 93
  • Release (Bio): 2010-12-10

Recension - Bio

Den svåra barndomens efterspel

Susanna Alakoskis skönlitterära debut ”Svinalängorna” (2006) kallades av kritikerna ”en storart tidsskildring”, något som dessvärre inte kan sägas om filmatiseringen, och tillika skådespelerskan Pernilla Augusts långfilmsdebut som regissör.

Varför inte? Jo, eftersom det inte är en tid i det svenska samhället; välfärdssverige (70-talet), och dess baksida som August valt att skildra. Nej, det August har valt att ta vara på är historien om flickan Lena – ”överleverskan”, som hon kallar henne – i kontrast till brodern i den finska fyllefamiljen – och hennes överlevnad fram till modern tid.

Det är en vuxen Leena publiken möter – gestaltad av Noomi Rapace. Det är den svåra barndomens efterspel som gestaltas. Ett strålande exempel på då filmen verkligen är ett från ursprungsverket nästan helt isolerat och fristående verk.

Den Leena publiken möter har gjort en klassresa – rätt upp i medelklassen. Och det enda märkbara menet hon fått av sin uppväxt är att hon är överdrivet pedantiskt, annars är hon en god hustru och en älskvärd mor. Ja, så länge inte någonting påminner henne om barndom är klart, för då rämnar fasaden.

Och det är just vad filmen handlar om; det ordnade nuet som inte står på någon ordnat ”då”, mister liksom sitt existensberättigande. Och det enda som krävs är en rasslig finlandssvensk röst i andra änden av telefonlinjen, en tidig morgon i juletid. Ja, och plötsligt kommer allting tillbaka. Ingenting är förlåtet och ingenting kan ens förlåtas.

De före detta äkta makarna Ola och Noomi Rapace gestaltar Leena och hennes man Johan – helyllemannen med egen byggfirma och en allmän stabil karaktär. Den lilla Leena, alltså flickan i Ystad, spelas av Tehillia Blad, som också spelade Noomi Rapaces karaktär ”Lisbet Salanders” flick-jag (Millenietrilogin).

Nåväl, dessa skådespelare i all sin ära, men det är Ville Virtanen och Outi Mäenpää, de från andra sidan Östersjön inkallade filmstjärnorna, som spelar de alkoholiserade arbetskraftinvandrade föräldrarna man måste ge äran för filmens behållning. De svär, super och slåss, men först och främst så älskar de varandra, trots blåtiror och misär, och deras längtan ”hem”, deras krossade drömmar som inte enbart beror på spriten – det finns alltide ett skäl till att någon väljer att supa bort sitt liv, visst finns sjukdomsaspekten, men någonting är det som utläser symtomet

Minnebilderna, det vill säga de tillvaratagna scenerna från boken, är filmens verkliga höjdpunkter, och det är verkligen trist att ramberättelsen om den vuxna Leena som åker för att besöka sin döende mamma, får ta så pass stor plats i berättelsens helhet. Men visst, kontrasterna talar sitt tydligs språk; det färgglada sjuttiotalet kontra det grå tiotalet, ”då” och ”nu” kommunicerar med varandra, för en rannsakande dialog någonstans inne i minnet.

Att filmen blivit hyllad bortom alla tvivel, tagit hem priser över hela världen utan att ens ha gått upp på svenska biografer ännu, beror på att det är en film för medelklassen, en chans för denna grupp av människor som är okapabel att uttrycka, ja kanske ens förnimma komplexa emotioner, att för en gångs skull få känna någonting.

Det är faktiskt så att filmen hyllar radhuslevandet och allt som här det till; tryggheten och det ordnade livet. Man ska vara tacksam, för det man har finns det människor som eftersträvar. Och ja, det är väl så att ett bättre liv – socialt som emotionellt – alltid är en belöning, en form av seger i sig.



Viktor Andersson

Kommentarer