Recension - Bio

Det är 30-tal. Den tyska nazismen växer sig allt starkare och det mesta tyder på att ett andra världskrig är oundvikligt. Kung George V, representant för det enorma och mäktiga brittiska väldet, är sjuk och blir snabbt sämre. Han, liksom flera andra inom hovet, är oroliga för vad som ska hända efter hans död. Kronprinsen av Wales är en riktig slarver som bara vill festa och dessutom har fräckheten att vilja gifta sig med en icke adlig kvinna som till råga på allt redan är gift. Och hans lillebror, prins Albert, är ju så rar och ordentlig. Synd på det där satans stammandet, kan han inte bara …sluta med de där dumheterna?

Tiden då en kung bara behövde se trevlig ut, ha en välartad drottning och vinka glatt är förbi. Tekniken utvecklas och har fört med sig mikrofonen och inte minst radion, uppfinningar som gjort det möjligt att tala till hundratals, ja hundratusentals människor på en och samma gång. När kronprinsens framtid som kung börjar se tveksam ut och man dessutom rusar rakt mot ett världskrig kanske det börjar bli dags för Albert att ta tag i sina talsvårigheter. Och hur gör man det? Hos en talpedagog förstås!

”King’s Speech” är utan tvekan en av det nya årets mest omtalade filmer och den har lyckats skrapa ihop hela tolv Oscarsnomineringar. Hur många den lyckas ta hem återstår att se men skådespelarna tycks i alla fall av förhandssnacket att döma ha goda förutsättningar att kamma hem en eller annan statyett. Och på en punkt kan jag hålla med hyllningskören, Colin Firth är verkligen alldeles enastående charmerande och trovärdig i rollen som den sympatiske och jordnära blivande kungen. I hans gestalt blir den man som sedermera kröns till kung George den VI en något ovillig och tillbakadragen men likafullt pliktmedveten monark som med stöd av sin trofasta hustru (alltid pålitliga Helena Bonham Carter) tar plats som nationens galjonsfigur.

Talpedagogen Lionel i Geoffrey Rushs gestalt är den motor som får George VI inre utveckling att spinna igång. Förutom talövningar bidrar han med psykologiska insikter och till slut också vänskap, något som kungen har svårt att veta vad han ska göra av med. Deras slutliga mål blir det tal kungen sk hålla i samband med att britterna förklarar krig med Tyskland, ett tal som måste ena nationen och ge mod åt befolkningen. Genom gemensamma ansträngningar, långa samtal och en hel del häftiga meningsutbyten lyckas de till slut få regenten att bemästra sin sociala fobi och leverera ett tal som få lär glömma, allt till Winston Churchills (underbara Timothy Spall) belåtenhet.

”King’s Speech” lyckas skickligt undvika att ta ställning till monarkins vara eller icke vara. Den påpekar visserligen hur viktigt det i besvärliga tider är att ha en enande gestalt men man får också tydligt se hur det formella livet vid hovet har åsamkat Firths känsliga kunglighet mycket skada. Hantverksmässigt får man vad man kan förvänta sig av en Oscarsfavorit, en professionellt gjord film som underhåller gott för stunden. Men vad är det egentligen som gör att folk blir alldeles till sig över denna ytterligt konventionella skapelse? Visst finns det intressanta frågeställningar att begrunda och nog är det en underhållande film. Men hur någon efter nära 120 år av filmhistoria på djupet kan imponeras av detta är sannerligen en gåta.

Johannes Hagman