Recension - Blu-ray/DVD

Yellowstream University har under lång tid haft problem med en av sina studentföreningar, den grisiga Pi Kappa Delta föreningen. De har inget intresse av att plugga utan ägnar all sin tid åt att dricka bärs, smygfilma brudar i duschen och svina i största allmänhet. Men när ölpengarna börjar tryta måste de på något sätt öka sina intäkter, och vilket bättre sätt än att vinna pengar i den årliga fistävlingen? Ja, ni läste rätt. Fistävling. Och ingen är mer klippt och skuren att ställa upp i den tävlingen än J.J. ”Grossout” Gumbroski, grabben vars fisar tagit död på minst en människa.

Det är på den nivån det ligger i ”King Frat”, en av de mest ökända studentföreningskomedierna som gjorts. ”Deltagänget” är en mer känd, och i alla avseenden bättre film, men ”King Frat” är den kultigaste!

När man tittar på ”King Frat” är det uppenbart att filmskaparna enbart var ute efter att rida på den succé som ”Deltagänget” gjorde året innan, fast mycket billigare och grisigare. Och det går inte att bortse ifrån att filmen antagligen passar bäst för 13-åringar eller för nostalgiska medelålders män som första gången såg den i prepubertal ålder på en gammal sunkig VHS-kassett (där de senare helst har ett par kalla innanför västen).

Det är löjligt, barnsligt och fånigt. Det är också stundtals väldigt kul, men då är jag också en av de nostalgiska medelålders män som första gången såg den i prepubertal ålder på en gammal sunkig VHS-kassett (dock i helt nyktert tillstånd). Vad som förvånade mig mest var det faktum att trots det måste vara minst 25 år sedan jag såg filmen sist mindes jag väldigt mycket av den. Faktum är att vissa scener som jag trodde mig minnas från ”Deltagänget” i själva verket var från den här filmen!

Även om jag hade hyfsat kul när jag återknöt bekantskapen med ”King Frat” så kan jag inte med gott samvete ge den ett bra betyg. Jag får följa filmens genomgående tema och ge den en nummer två.

Fredrik Liljegren, chefredaktör