Recension - Bio

Efter pressvisningen av ”Möte i Toscana” stod jag inför ett stort dilemma. Åkte jag hem igen före Cinemateket skulle jag bara hinna vara hemma i en timma innan det var dags att fara igen. Och skulle jag stanna kvar på stan var jag tvungen att se ”Gnomeo och Juliet” för att fördriva tiden. Jag valde alltså mellan att se på film eller åka pendeltåg. Och jag valde fel.

Under de senaste fyrahundra åren har människor gjort sitt bästa för att travestera på Shakespeares historia om Romeo och Julia. Ett tröttare grundmaterial till en film är därför svårare att tänka sig. Detta hindrar dessvärre inte ett gäng brittiska datanördar från att förlägga historien bland trädgårdstomtar som dansar breakdance och visar röven. När mänsklighetens sämsta sidor projiceras på mänsklighetens sämsta påfund trädgårdstomten, lyser en liten varningslampa i mitt huvud.

Det känns lite som ett brittiskt svar på Pixars skräckvälde inom animationskonsten. Elton John producerar och horar ut hela sin karriär, och ett gäng kända röster lånas ut. Alla med ett gemensamt mål: att bevisa att även de cyniskt kan kalkylera kapitalistisk skit.

Det är den vanliga barnfilmskompotten det bjuds på: skrikande gälla röster och massa rosa fluffigt skit som flyger i luften tills man får ont i huvudet. Till råga på allt är det också i 3D, vilket om möjligt spär på migränen ytterligare. Ställer barn verkligen inte högre kvalitetskrav än detta? När jag ser filmen är det tillsammans med en skolklass som efteråt jublar och proklamerar att det är den bästa filmen de någonsin sett. Jag tar mig för pannan och fastslår än en gång att allt hopp om mänsklighetens är ute. Storbolagen kan återigen håva in pengasäckarna till banken, och förstöra en hel generation i samma handvändning.

Självklart ska det också pliktskyldigt flörtas med oss i publiken som har ett förstånd- inte heller det går bra. Det är den vanliga visan med apple-datorer där äpplet är en banan, eller en insmugen bild på Kermit the frog någonstans i bakgrunden. Det enda spåret av Shakespeare i filmen är små referenser till hans övriga verk, exempelvis en hund som heter Hamlet och gräsklipparen MacBeath. Det är väl ett sent ”förlåt” efter de friheter man tagit sig med grundstoryn, att med en skrämmande målmedvetenhet ha suddat ut varje spår av allt som skulle kunna vara intressant. Tror ni exempelvis att paret tar livet av sig själva på slutet?

Det irriterar mig otroligt att så mycket energi har lagts på att göra filmen så lättsmällt som möjligt. Alla bitar som skulle kunna vara störande har hackats ner till en lagom trögflytande sörja så att världen ska kunna svälja utan att tugga. Detta är i många avseenden en postfeministisk film. Filmens ena huvudperson tillåts vara en självständig kvinna som står pall för action och argumentation. Men det är uppenbart att detta har slängts in i filmen för att det just nu anses vara politiskt korrekt. Egentligen är filmens upphovsmän självklart sexistiska svin, och mellan raderna är det lätt att utläsa att efter eftertexterna väntar Julia ett livslångt kristligt monogamt helvete.

Kim Ekberg