Recension - Bio

De flesta någorlunda filmintresserade som inte har allvarliga problem med korttidsminnet minns säkert Darren Aronofskys ”The Wrestler” från 2008 där Mickey Rourke gjorde bejublad comeback som en wrestlingbrottare på dekis. Aronofsky tycks ha varit så nöjd med uppmärksamheten att han ville göra samma film två gånger till, med en ballettdansös respektive boxare i vad som kom att bli ”Black Swan” och ”The Fighter”. Den förra tog dock för mycket energi så regiansvaret för boxarfilmen tillföll polaren David O. Russell vars tidigare insatser bland annat består i den ganska inkompetent iscensatta ”I Heart Huckabees”. Om det är något Russel trots sina svagheter har talang för är det dock att locka till sig talangfulla skådespelare, och det är precis där styrkan i ”The Fighter” står att finna.

I centrum för den på verkliga händelser baserade berättelsen står en dynamisk brödraduo som på sätt och vis utgör olika sidor av Rourkes wrestlare. Mark Wahlberg är den timide asfaltsläggande boxaren som ska upp i ringen medan Christian Bale får representera den destruktiva sidan som hans tränande bror, en oansvarig föredetting som duger till föga mer än att röka crack och ställa till med problem. Det är typiskt att Bale och Melissa Leo, den senare som deras minst sagt färgstarka och dominanta mamma, är de som uppmärksammats och oscarsbelönats. Båda gör bra ifrån sig, det är inte det, men det är också de som får stå för stojandet, viftandet och kastrullkastandet. Wahlberg har tydligen anklagats för att vara träig men själv finner jag hos honom subtila nyanser som de andra saknar. Man önskar bara att hans känsliga själ sysslade med något fint som trädgårdsodling snarare än att brutalt banka ner folk i underhållningssyfte.

Miljön är fattig arbetarklass, boxningen ett sätt att nå den i fjärran hägrande framgången. Pengar är centralt. Det är en sällan representerad miljö vi får ta del av men tyvärr saknas den rätta känslan och närvaron i skildringen av de sjaskiga hyreshusen och de fattiga drömmarna. Bilden filmen målar upp av brödernas sju modersbundna och inskränkta ungmöer till systrar känns dessutom så pass platt och fördomsfull att man riktigt ilsknar till. Arbetarklassmiljön reduceras i det fallet till en slags exotisk bakgrund för Hollywoodmagnaterna att exploatera i underhållningssyfte. Nåväl, de komplicerade familjerelationerna och kontrasterna mellan morsan/brorsan i ena ringhörnan och flickvännen (Amy Adams, också mycket bra) i den andra, hör ändå till filmen mer lyckade inslag. I sina bästa stunder blir de inre slitningarna hos Wahlbergs boxare faktiskt kännbara.

Värre blir det då mot slutet när alla problem plötsligt löser sig för nu ska det BOXAS. Ta mig fan. Karaktärerna förlorar sina dimensioner och vi får i en hiskeligt pixlig typ av TV-estetik se Wahlberg bli slagen sönder och samman för att i sista stund mosa motståndarens njure och mot alla odds segra. Ett par gånger sådär. När dessutom den antydda kritik mot boxningsvärlden man tidigare kunnat skönja är som bortblåst och det framstår som ett fullt respektabelt yrke att med berått mod invalidisera sina medmänniskor, vill man bara blunda och sucka.

Johannes Hagman