Sucker Punch

  • Release (Bio): 2011-04-08

Recension - Bio

I sin personliga resa genom den amerikanska filmhistorien myntar Martin Scorsese begreppet ”smugglare”. Nicholas Ray och Samuel Fuller var fackelbärare för denna typ av filmskapare som likt den berömda trojanska hästen lyckades förtäcka känsliga frågor i gängse hollywoodkonventioner.

Jag förmodar att regissören Zack Snyder också vill se sig som något av en filmisk smugglare. I ”Sucker Punch” närmar han sig filosofiska, feministiska och rent revolutionära frågor, förtäckt som en hjärndöd actionfilm. Utgångspunkten är att under förtrycket av kapitalistiska mekanismer ändå kunna prestera någonting utmanande. Om bara marknadsföringen och ingredienserna är de rätta så bryr sig konsumenten förmodligen inte om ifall några biprodukter slinker med varan.

Och förmodligen hade ”Göta Kanal 3” kunnat vara en bra film lika gärna som en dålig, och ändå rönt ungefär samma framgång. Bara pr-kampanjen var den rätta. Tyvärr är ”Sucker Punch” trots vissa fina intentioner en relativt tråkig och platt upplevelse. Men långt ifrån ointressant.

Filmen rör sig mellan flera dimensioner, fysiska och mentala. Dess flickor är fångar i ett mentalsjukhus/ en slags bordell/ och i sina fantasier där de viktigaste slagen utkämpas. I alla fallen står de som fångar under ett tydligt patriarkalt system. Det uråldriga ”tjejerna mot killarna”-upplägget vill säga. Det är manliga viljor som håller dem fångna, gestaltade genom kapitalism, religion och sexualitet.

Kvinnorna symboliserar även en kamp mot sin samhällsliga hegemoni. De står för en upplysning och revolutionsanda i en tid då de flesta som anar oråd redan verkar gett upp allt hopp. Fienden representeras alltid av en själlös och omänsklig kvantitet. De som accepterat sina roller gestaltas som troll, robotar, drakar och ångdrivna zombiesoldater. En massa av likgiltighet.

”Sucker Punch” är helt uppenbart en självreflexiv film som jonglerar med ohanterligt höga halter av ironi. Filmen inleds med en ridå som går upp, för att förtydliga mediets närvaro. Dessa tjejer är inte bara slavar under ett fiktivt välde, utan även ett reellt. Det finns ytterliga anledningar till att deras kroppar ser ut som de gör, och exponeras på sättet de gör.

Soundtracket består av musik som normalt sett brukar förknippas med god smak. Här är de framförda i versioner som brukar förknippas med dålig smak, och låter alla ungefär likadana. Ett sätt att bringa kvalitet till massan som misslyckas på grund av att originaliteten deformeras så hårt att den knappt ens blir intressant längre. Musiken sammanfattar ganska bra det misslyckande med ”Sucker Punch”. Den blir helt enkelt för lik sin fiende.

Dess estetik och ramverk är tydligt baserat på hur de senaste årets publika film har sett ut. Filmiska klichéer avverkar varandra i form av eldsprutande drakar, smattrande kulsprutor och ultrarapid till förbannelse. Detta är en ganska träffande statusrapport för hur filmen ser ut idag, och vad som säljer. Skillnaden är att man här får allt på samma gång, vilket måhända kommer avskräcka en del av publiken.

Estetiken är ytterligare ett steg i den stilriktning Zack Snyder på senare år utvecklat: frys en ruta ur varje inställning och du har en fungerande serietidningsroman. Det hela är ganska graciöst genomfört, men blir i längden tjatigt. Narrativet påminner även det om serietidningens, precis som fjolårets ”Scott Pilgrim” handlar det mycket om uppdrag och samlande. Det känns lite som att sitta och titta på en inspelning av någon som spelar ett tv-spel. Hade man fått köra själv hade det förmodligen känts mer motiverande.

I grund och botten är ”Sucker Punch” en skräpkulturens ”Dancer in the Dark”. Liksom Selma hotas Baby Doll av en stundande undergång, som hon undflyr genom dans och fantasi. De bägge behöver musik för sin eskapism. När framtiden inte längre går att undfly, och ingen källa till musik längre finns till förfogande- skapar de sin egen musik, och applicerar sina drömmar på verkligheten. Kanske framstår detta som en långsökt liknelse, men faktiskt är Björk en av de artister som covras på soundtracket.

”Du har alla vapen du behöver”, blir filmens slutreplik. En påminnelse om att våra sinnen är allt som behövs för att förändra våra världar. Att liv och övertygelse alltid kommer att tränga genom asfalten likt maskrosor. Precis som Zack Snyder har kånkat in sin trähäst i Hollywood kan även andra utföra motsvarande bragder. Förhoppningsvis på ett sätt som inte åsamkar lika många gäspningar.

Kim Ekberg

Kommentarer