Recension - Blu-ray/DVD

Seymour Krelboyne är en hopplös ung man som arbetar som alltiallo hos floristen Gravis Mushnick. Ständigt på gränsen till att bli avskedad pga. sin inkompetens visar han en dag upp en mycket speciell blomma som han själv drivit upp. Denna blomma, som döps efter floristexpediten tillika Seymours kärleksobjekt Audrey, lockar fler och fler kunder till butiken och räddar den från en konkurs.

Men säg den lycka som varar för alltid, blomman vissnar och Seymour vet inte vad han ska ta sig till. När han av misstag sticker sig på en annan växt upptäcker han till sin stora fasa att Audrey Junior törstar efter blod! Det börjar med ett par droppar men allt eftersom blomman växer ökar även hungern…

Jag tror att de allra flesta är bekanta med handlingen i ”Little Shop of Horrors”. Som teatermusikal har den satts upp i stora delar av världen och bara här i Sverige har den spelats i flera olika omgångar. 1986 filmatiserades musikalen med namn som Rick Moranis, Steve Martin och Bill Murray i rollerna och det är nog denna version som de flesta sett.

Jämfört med den versionen ter sig Roger Cormans original från 1960 som en väldigt billig produktion, vilket också är alldeles korrekt. Corman fick tips från en kompis om en uppsättning kulisser som snart skulle rivas och han bestämde sig då för att snabbt som sjutton använda dessa för sin egen film. Myten säger att ”Little Shop of Horrors” spelades in på bara två dagar, men det är inte riktigt sant. Efter ett par dagars intensiva repetitioner spelades större delen av filmen in på två och en halv dag, med dubbla kameror för att få flera vinklar under en och samma tagning. Skådespelarna kallades sedan tillbaka för kompletterande tagningar ett par veckor senare. Faktum kvarstår dock att det gick undan…

I huvudrollen som Seymour ses Jonathan Haze som ärligt talat gör en väldigt blek insats. Han lägger ner mer energi på sin dratta-på-ändan-buskis än på att leverera repliker vilket ger filmen en viss Åsa-Nissekänsla. Då är det betydligt roligare att se Jackie Joseph som Audrey och Dick Miller som en blomätande kund. Många år senare sammanfördes de igen och gestaltade paret Futterman i Joe Dantes ”Gremlins”. Så har vi då Jack Nicholson, det namn som använts flitigast under åren för att marknadsföra filmen. Nicholson är bara med i ett par enstaka scener som en masochistisk tandläkarpatient (samma roll som Bill Murray spelade i nyinspelningen) men redan här kan man ana hans enorma talang och karisma.

Det går inte att bortse från att det här är en riktig klassiker. En enkel historia som ändå blivit så populär att den knoppat av sig gång på gång, inte bara som tidigare nämnda musikal och remake utan även som ett par mer eller mindre vuxenorienterade versioner samt en animerad TV-serie.

Tack till Studio S Entertainment för recensionsexemplaret.

Fredrik Liljegren, chefredaktör