Recension - Bio

John Cameron Mitchell är en regissör som gjort sig känd för sina två sprudlande, lite förutsägbart tokiga och omtyckta filmer ”Hedvid and the Angry Inch” och ”Shortbus”. Efter en rockmusikal och en dramakomedi om sex byter han nu fokus och gör någonting helt annat. ”Rabbit Hole” är ett välkomponerat och klassiskt sorgedrama kring två föräldrar som åtta månader efter sin fyraåriga sons död försöker hitta tillbaka till livet. Stor betydelse för skillnaden jämfört med Mitchells tidigare filmer har förmodligen det faktum att han denna gång varken var initiativtagare till projektet eller skrivit manuset. Det var istället Nicole Kidman som intresserade sig för en pjäs av David Lindsay-Abaire och lät denne skriva en bearbetning till ett filmmanus. Baktanken? Kidman ville själv spela huvudrollen förstås.

Och inte ska man väl klandra henne för det, rollen som den sargade Becca görr hon på ett utomordentligt vis och trots en i övrigt duktig ensemble är det egentligen bara Dianne Wiest som når upp till samma nivå i rollen som Beccas mamma. Det är alltid en glädje att återse Wiest som med sin melankoliska värme lyser upp varje film hon är med i, hur det kan komma sig att hon så sällan får någon större filmroll är en gåta. Det är helt klart en skådespelarnas film med känslomässiga utbrott och talande närbilder, varför det heller inte är speciellt förvånande att Kidman fått en oscarsnominering för sin roll. Hon har nått en position i Hollywood där hon kan välja och vraka bland rollerna och det är därför extra kul att en film som denna blir prioriterad. Aaron Eckhart är godkänd men en smula träig som maken och man kunde gott önskat ett lite tyngre namn i den rollen.

Manuset är välskrivet och filmen känns sammanhållen och har en bra rytm. Mitchells regi är betydligt jämnare än i de föregående filmerna och jag tror att han hjälpts av att ha lite fastare ramar att arbeta utifrån. Filmen är dessutom både finstämd och emellanåt milt humoristisk, trots det allvarliga temat. Ett tema som för övrigt gör det svårt att inte jämföra med den liknande, italienska filmen ”Ett rum i våra hjärtan”. Och här faller ändå ”Rabbit Hole” till föga. Nanni Moretti lyckades i sin film förmedla en närhet till karaktärerna och en känsla av oförutsägbarhet som saknas i denna annars givande film. ”Rabbit Hole” är välgjord men något förutsägbar, berörande men aldrig riktigt angelägen.

Johannes Hagman