Recension - Bio

Det kommer bara att visas en film på Sveriges biografer detta år där det är helt logiskt att en döende man sitter vid middagsbordet tillsammans med ett spöke och en apman som utger sig för att vara hans son. Filmen kunde inte vara regisserad av någon annan än thailändaren Apichatpong Weerasethakul. Hans film, om en döende man, farbror Boonmee, som minns tillbaka på sina tidigare liv, vann Guldpalmen i Cannes förra året och har äntligen fått en lika efterlängtad som uppskjuten sverigepremiär.

Boonmee, spelad av Thanapat Saisaymar, är en barnlikt oskyldig gubbe. Han ska snart dö på grund av njurproblem, och tiden tills dess spenderar han genom att drömma sig tillbaka till gångna liv, samt låter sig tas hand om av vänner. Mot slutet av filmen beger sig Boonmee till ett grotta för att lägga sig och dö. Sällan har man på film sett en lika lugn och harmonisk död som Boonmees. Genom ett litet skämt visar Weerasethakul både sin humanism och sin styrka som regissör. När Boonmee lagt sig till rätta måste hans döda fru tömma hans blåsa. Hans urin rinner långsamt mot Boonmees (ständigt obekväma) vårdare som inte riktigt vet om det är passande att flytta på sig, eller om han ska låtsas vara totalt försjunken i stundens vackra och sakrala atmosfär. Weerasethakul låter komiken flätas samman med stundens allvar och låter båda existera samtidigt. Få regissörer är så skickliga att de inte tar i för mycket åt det ena eller andra hållet, vilket resulterar i att det ena tar över det andra.

Lika skickligt som Weerasethakul hanterar den gnutta komik som finns i filmer (till stor del centrerad vid vårdaren), hanterar regissören något som liknar ett motsatspar: realism och mystik. Weerasethakuls statiska kamera och sparsmakade ljudsättning är kanske inte den mest självklara estetiken för filmer där reinkarnation står som, om inte det huvudsakliga temat, så i alla fall för filmens struktur. Men det är denna aspekt som gör Weerasethakuls film till en av årets bästa och mest ambivalenta filmer (tillsammans med Kiarostamis "Möte i Toscana"). "Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv" är ett mystiskt mikroepos, där allt som Weerasethakul placerar framför kameran sammanflätas till en gåtfull och organisk (det är ingen slump att regissörens bolag heter Kick the Machine) symbios som sedan bevittnas av Weerasethakuls 16-millimeterskamera. Och mycket vittnas det om under filmens dryga två timmar. Allt från små mirakel som att en liten fjäril flaxar förbi en vattenbuffel under dennes korta stund i friheten, till en av filmhistoriens mest udda kärleksscener.

Stefan Ramstedt