Recension - Blu-ray/DVD

Enter The Void
av: Kim Ekberg





Förord av författaren
Stundom ägnar jag och Stefan oss åt att träta utöver den komplexa filosofiska frågan huruvida alla filmer har rätt till en välformulerad och genomtänkt recension. Jag brukar spela efter Fantomens gamla pamflett ”att vara snäll mot de snälla, och hård mot de hårda”. Stefan däremot är mer balanserad på den fronten och hävdar att varje film förtjänar en recension som tagit lika lång tid att skriva som den tog att se.

Det är mycket tid för mig. Speciellt när det är tid att recensera ett epos som denna ”Enter the Void”. Men denna gång ska jag försöka anstränga mig en smula i mitt ädla yrke som oupptäckt filmkritiker, och bjuda på en recension som gör filmen rättvisa. En lång och meningslös recension, avsedd för en lång och meningslös film. Jag kommer förmodligen inte lyckas skriva den lika lång (målet är 22 sidor, men förmodligen är detta en smula för högt ställt, så jag förbehåller mig rätten att sluta när jag anser det lämpligt), eller lika meningslös: men säkerligen kommer den att vara ljusår bättre och mer underhållande.

Genom denna kompromiss torde således både min antagonist och jag förnöjas.



Kapitel 1: Gaspar och jag
Låt oss backa bandet en smula, ty mitt första möte med bindegalningen Gaspar Noe utspelar sig i en dunkel dåtid. Jag hade just börjat gymnasiet, var relativt okysst och oknullad, och hade aldrig varit i närheten av ett slagsmål. På många punkter skiljer sig inte den skuggfiguren från dagens jag, förutom på en väsentlig: jag har sett betydligt mer film och vet i de flesta punkter vad jag tycker om saker och ting.

Den lokala videobutiken Reno (numera våldtagen till slentrian av Hemmakväll) erbjöd ett offer som unga filmgymnasister fann svårt att motstå. Tre filmer i tre dagar för en spottstyver. Varje söndag, som en den nya tidens kyrkaktivitet, låste jag in mig på min kammare och frossade videokassetter.

En söndag var en av filmerna ”Irreversible” av just Noe. Vilka de andra filmerna var har jag sedan länge glömt. Jag visste i ärlighetens namn sällan vad jag släpade hem, men fanns ett par fyr- eller fembetyg representerade på konvolutet var jag ofta nöjd. Denna film var en sådan, hyllad för sin djärvhet och sitt våldsamma våld.

Under dessa tider fann jag våldsamt våld oerhört inspirerande. Det gör jag visserligen nu också, men på ett helt annat plan. Quentin Tarantino hade förlöst mitt filmintresse, och nu ville jag ha fler ursäkter till att beskåda denna rödskimmrande substans. Min svåra hemofobi till trots.

När jag var i tioårsåldern, om inte yngre, åkte min familj tillsammans med en annan familj på husvagnssemester i Skåne. Dvd var ett sprillans nytt format, och min far hade det inbyggt i sin dator. Detta innebar att vi kids skulle kunna se på film i förtältet medan de vuxna smuttade spritdrycker och skrattade lite för högt.

I varje släkt finns det en teknikintresserad farbror, så även i min. Det var hos denne jag fick se min första dvd-film Casper- det snälla spöket (med surroundljud) medan mina upphovsmän var på sjukhuset och förlöste min bror. Vid tiden för husvagnssemestern hade denna farbror hunnit skrapa ihop en ansenlig samling filmer, trots att de kostade som en normal månadslön. Min familj hade bara dvd i datorn och inga egna filmer, och därför for vi förbi honom för att låna ett par stycken inför resan.

Föräldrarna lånade patetiska vuxenfilmer, Nicholas Cages remake av Himmel över Berlin och sånt. Jag var mer inriktad på skräck. Jag var mallig för jag hade sett Hajen vid sex års ålder, och en hel del annan skit i mina dar. Farbrorn varnade för filmen Halloween H20 men jag bara skrattade döden rakt i vitögat.

Sedan for vi och dagen kom då det var dags att frossa i den blodisande filmen. Mina förväntningar var höga då jag skulle visa mig vara en värdig medborgare genom att se den farligaste filmen ever made. Men redan ett par minuter in i filmen började det bli riktigt ruskigt. När Jamie Lee-Curtis hittar ett lik med en skridsko i ansiktet var måttet rågat. I tårar sprang jag gråtande ut ur förtältet och omfamnades av mor och far. De andra fortsatte titta. "De är för små för att förstå", sa mamma och pappa, "du är sensibel som förstår att det är hemskt". Men ändå fick min pojkighet sig en törn.

Efter incidenten vågade jag inte se en skräckfilm på flera år. Det var mest blod och kroppslighet jag fruktade, och inte så mycket de psykologiska aspekterna. När jag sedan försiktigt gav mig på genren ett försök igen upptäckte jag att jag hade mognat. Eller kanske snarare domnat. Det var väl alla ohyggliga tv-spel som hade luttrat mig. Jag kunde återigen se på hur hemska hemskheter jag nu skulle tänkas vilja.

Detta firade jag genom att tycka om filmer där det splattrade rejält. För att kompensera alla förlorade år.

Därför blev ”Irreversible” ett slags landmärke. Få filmer innefattar samma bäcksvarta och djupt pessimistiska fokus på livets onda. Skallar knycklas sönder av bransläckare och det våldtas mitt i neonupplysta gångtunnlar. Det var en mycket hemsk film att titta på. Tystnad rådde på pojkrummet ett långt tag efteråt. Men den var bra. Varför vet jag inte längre.



kapitel 2: förlorade chanser
Sedan dess har åren rullat på med en obarmhärtig takt och denne auteur har lyckligtvis eller olyckligtvis varit utebliven ur mitt liv. Jag har inte så stor koll på vad denna man har företagit sig under alla dessa år, och märkligt nog har jag inte heller varit vidare intresserad av att få reda på det heller. Kanske att jag redan i mitt undermedvetna mognande sinne förstod att vi växt ifrån varandra.

När den spirituella uppföljaren ”Enter the Void” för två år sedan hade premiär på Stockholms Filmfestival, hade mitt intresse falnat en smula. Jag kände föga för att sitta nerpressad i en biofåtölj under tre och en halv timma och ta del av denna orgastiska filmiska syratripp, speciellt eftersom detta också innebar att skippa filmer som kändes långt mer exklusiva.

Näst-näst-kommande sommar åkte jag på en slags resa genom Europa med min eviga följeslagare. När vi nådde Gent i Belgien såg vi att denna film representerades på bioprogrammet. Men det gjorde också långt mer aktuella filmer såsom Claire Denis rykande färska White Material. Denna gamla hyllvara ”Enter the Void” som jag kunde sätt för över ett år sedan, kändes därför föga intessant. Plus att gårdagen i Utrecht hade spenderats tillsammans med en annan mastodontfilm i ”Fanny och Alexander”, också den en färg- och formlig upplevelse som skapad för biorummets koncentration.

Men ”Enter the Void” verkar besitta fler extraliv än en katt eller en Super Mario. När jag under min månadslånga Norge-sejour bläddrade förstrött i landets cinematekprogram stötte jag åter på denna titel, med det tillagda epitetet ”månadens film”. Hur sådan gammal skåpmat kunde föräras med detta, föreföll mig svårt att förstå. Vad jag däremot förstod var att jag en gång för alla skulle vara tvungen att göra upp med denna domedagliga skugga som vandrat bredvid mig under en avgörande del av mitt dittills korta liv.

Det var Andreas födelsedag. På en födelsedag måste man hitta på någonting mysigt. Att gå på bio är i regel det mysigaste man kan göra. Och döm av vår förvåning om det inte var ”Enter the Void” som stod på programmet.
Förvåningen kunde dock ha skippats eftersom denna film visade sig finnas dagligen representerad. Inte nog med detta hade också extravisningar satts in, eftersom publiktrycket varit så stort. Summeringsvis visades filmen ett tjugotal gånger, i så gott som fullsatta salonger.

Intresset för prostitution, incest, knark och våld- måste oavgjort vara ett stort sådant. Inget annat kan förklara att en film med år på nacken, annars kan dammas av och göras till en toppattraktion. Kurosawa som pågick i salongen bredvid kunde se sig besegrad rent publik, trots ett vägar större kulturellt värde.

Men vem är jag att söka stå över gemene man. Bara några år tidigare hade jag själv jublat över en liknande film. Dessutom fanns jag ju representerad där precis liksom alla andra.

Efter att vi slagit oss ner i den packade salongen gick födelsedagen utför. Filmen var något av det mest påfrestande man kan tänkas vila sina sinnen på. Och dessutom oändligt lång. När den väl var slut vacklade vi gemensamt hem och i säng, i en värld som kändes så mycket ruttnare och fulare än den vi lämnat till förmån för biosalongens mörker.

Men åtminstone trodde jag att filmen därmed var ur världen efter att jag slutligen gjort upp med den under en ut- mattande och -manande uppgörelse i centrala Oslo. Så lätt skulle det emellertid inte gå, ty likt en enveten fågel Fenix eller grisen Sermier, ska ”Enter the Void” fram till tidens ände fortsätta att resa sig ur askan.

Kapitel 3: Jag väntade mig ju ont
Jag trodde väl aldrig att det skulle bli en speciellt angenäm filmisk upplevelse, utan hade mina farhågor. Men ett visuellt högoktanigt verk väntade jag mig åtminstone, ett lsd-piller i filmform (om det nu skulle vara någon positiv bemärkelse. Vi hade som uppladdning ägnat oss åt att kika på trailern på youtube, som åtminstone förebådade någonting färgsprakande intensivt.

Därför var besvikelsen påtaglig när filmen just denna dag skulle visas i den minsta av Cinematekets salonger. Efter många om och men beslutade vi oss för att se filmen ändå, för ljudet skulle åtminstone vara bättre och vi kunde ju sätta oss långt fram i salongen så att illusionen blev den av en stor duk.

Till en början fann jag filmen relativt sebar. Innan sågningen drar igång så måste väl några slags vitsord utdelas till filmhistoriens mest intensiva förtexter. Dessa ska väl inte sägas vara snygga, men roliga att titta på i sin absurditet. Hade dessa kommit i slutet av filmen hade det dock varit svårare att bry sig. Det tog en stund för utmattningen att riktigt bre ut sig över den fullsatta biosalongen.

Filmen startar därefter upp med en ändlös tillsynes sömlös tagning utifrån förstapersonsperspektiv. Vi ser världen utifrån huvudpersonens ögon, vilket ända sedan ”Dr Jekyll och mr Hyde” från 1932 har varit ett fräscht grepp.

För att vara en så uppskruvad film är tempot förvånande lågt. Vi får se denne skalliga desperado vandra Tokyos neonstinna gator ner samtalandes med en pundarkomis, sälja lite knark, för att sedan bli skjuten på fläcken av illvilliga polismän.



Kapitel 4: Filmens Filosofi
”Enter the Void” är förankrad i ett buddhistiskt reinkarnationstänk. Detta yttrar sig främst i dess lättupptäckta struktur. Egentlig utspelar sig hela filmen ur detta inledande förstapersonsperspektiv, men hur detta yttrar sig varierar mellan filmens fyra satser.

Den tidigare beskrivna förstasatsen visar hur vår protagonist skjuts ihjäl. I sats två får vi se hela dennes tidigare liv passera i en kronologisk revy. Det är bara att invänta att han åter ska sälja knark och bli skjutet, vilket precis som allt annat i filmen tillåts dröja. När sedan denna tillbakablick fullbordats i en nedåtspiral av rang, är det dags för själens utomkroppsliga upplevelse i sökandet efter en kropp att reinkarneras som. I den fjärde och lyckligtvis sista satsen intar vi åter ett traditionellt fps-perspektiv, denna gång som ett nyfött spädbarn som när navelsträngen klipps ”äntrar avgrunden” som självklart är livet självt.

Livssynen är alltså så pessimistisk som tänkas kan. Att inte återfödas ter sig onekligen som eftersträvansvärd i en värld mörkare än Frank Millers mörkaste fantasier. Filmens karaktärer missar inte en chans att visa upp ”The Tibetan Book of the Dead” för kameran och förkunna att ”döden verkar vara den ultimata trippen”. Och visst är väl döden att föredraga framför denna djupt deprimerande film.

Filmen har ingen filosofisk förankring i nuet utan uppvisar alltid dåtiden i ett nostalgiskt skimmer. Det fanns tydligen en tid tidigare där allt var soldränkt och härligt, familjen badade tillsammans och skrattade med skräckinjagande stomatolleenden. Regissören verkar nära en vurm om att framhålla det förflutna på detta ”Sister Keepers”-sentimentala sätt, med prunkande gräs, såpbubblor och regnbågar. Han har väl fastslagit att nattsvärtan blir ännu mer direkt i förhållande till något åt andra hållet extremistiskt.

Vad filmen absolut lyckas med är att gestalta livet som fult, äckligt och totalt meningslöst. Detta är emellertid inte någon bragd eftersom det inte lär förändra någons tankebanor. Fassbinders idé om att låta filmerna sluta i moll skulle inspirera människor att förändra sina egna liv, visar sig därmed ha en inbyggd fallucka. Driver man det för långt åt det negativa hållet blir resultatet istället likgiltighet.

Även om ”Enter the Void” är en antidrogkampanj utan dess like, skulle väl en knarkare säkerligen resonera som att denne lika gärna kunde fortsätta droga eftersom allt ändå är åt helvete. Mig inspirerar filmen dock till att aldrig röra skiten. Inte heller känner jag mig speciellt sugen på att åka till Tokyo eller ha sex. Men framförallt har jag lärt mig att jag aldrig mer ska se en film med signaturen Gaspar Noe.



Kapitel 5: Audiovisualitet
Rörighet är ett ord som ganska bra beskriver hur filmen låter och ser ut. Likt ”Irreversible” använder sig denna film av en subjektiv kamera som svävar runt på ett diffust sätt utan att stanna upp eller fokusera på någonting. Detta kan liknas vid Julian Scnabel som använder sig av en liknande bildlig estetik i hopp om en vunnen flyktighetskänsla i berättandet.

Detta bidrar snarare till att filmen aldrig fokuserar på någonting, och gör den riktigt jobbig att titta på. Inte sällan skulle en vlc-snap te sig totalt abstrakt. Kameran rör sig så flängigt och oprecist att det inte alltid går att se vad det man ser på duken föreställer. Detta gagnar de långa tagningarna som kan vara just så långa eftersom man inte på något sätt brytt sig om hur resultatet kommer att se ut. Bara det ständigt rör sig lär ingen misstänka något oråd.

Bilden känns processad och oäkta, digital och billig. Kameran slänger sig mellan hustaken i ett flimmer som gör det svårt att se vad som är skapat i datorn och vad som är hämtat ur det verkliga livet. Det är väl troligen tusen dolda klipp överallt, datorgenererade övergångar. Hur det tekniskt ligger till spelar mindre roll eftersom det i slutändan ändå blir outhärdligt att titta på.

Till råga på allt har man dränkt hela filmen i ett neonskimmer, vridit i färgtempraturerna så att allt blir osmakligt kitschigt. Det fungerar under de initiala tio minuterna av ren förvåning, men blir sedan en påfrestning för hela det centrala nervsystemet.

Då och då väljer man även att slänga in ett slags kaleidoskopiskt mönster som rimligtvis vore jätteroligt att titta på på en så pass stor duk. Men likt allt annat i filmen är dessa mönster genererat helt på digital väg, känns fingertoppslöst och ointressant.

Den återkommande faktorn till filmens totala misslyckande är dock tiden man tillåter allt att ta. ”Enter the Void” är en arrogant film i det avseendet att den har tagit så mycket tid i anspråk ur så månnga människors liv. Dels har en fet stab varit tvungen att ödsla sin tid och sina resurser på att skapa filmen, och sedan alla människor som tvingas se den.

Det finns ingenting bra med filmen, men dess uselhet förstärks av att allt tillåts fortgå så länge att en dödslängtan gör sig påmind. Ett kaleidoskop som först var acceptabelt blir sedan meningslöst och slutligen frustrerande. Så fungerar hela filmen. Den laddar ur all tänkbar mening genom att ta så mycket tidsrymd i anspråk. Jag finner det oerhört märkligt att människor ur vår tids jäktade ungdomsgeneration finner denna film uthärdlig, när de annars inte står ut med ett klipp som är längre än en halv sekund.

Detta känns som en passande film för den rådande dubstep-generation som jag tydligen inte tillhör. Musiken är malande vedervärdig och ackompanjeras därtill av dessa äckliga neonfärger som aldrig behagar sluta blinka, vilket borde passa vår partygeneration som handen på handsken. Som att gå på disco fast med våld och sex inkluderat, precis vad mänskligheten önskat sig.

Dessa aldrig sinande dunkadunka-beats må byta frekvens, men lämnar aldrig över facklan till den allt hårdare efterlängtade tystnaden. När det rimligtvis borde vara tyst lägger ljudkillen istället in ett fyra minuter långt pip. Kanske är det en sån där ljud-drog som man för femtalet år sen hörde så gott om på flashback-forum, tänkt att stimulera oss till att uppskatta denna helvetes-tripp.

När man slutsligen vacklar ut i den verkliga världen är man onekligen mer medveten om dess skönhet. Till och med en dundrande bilväg ter sig behagligt lugn och naturligt vacker. Ribban sänks onekligen några snäpp för vad man tycker är fint.

I jämförelse med ”Enter the Void” är exakt allt fint.

Arkitekturhögskolan – fin.
Den där tavlan på café Copacabana – fin.
Den överkörda råttan utanför Cinemateket-fin.
Allt från Visby konstmuseums Öppna Gallerier-utställning -fint.
Stefans väckningssignal på mobilen ”She's Unforgetable”– fin.



Kapitel 6: Skådespeleriet
Om filmens skådespeleri finns inte speciellt mycket att säga, men en så allomfattande recension som denna borde ägna ett kapitel åt denna viktiga ingrediens även om den på intet sätt är viktig för hur filmen ser ut.

Det har satsats på en hyfsat naturalistisk stil i dialogen och därmed spelet. Med vissa signifikativa undantag yttrade som upphöjda livsvisdomar för att poängtera för publiken vad filmen verkligen vill trycka på. I en tillbakablick sägs det ”I promise you to never ever ever ever leave you”. Typiskt eftersom detta just ska hända. I en lampaffär av pulserande ljus säger skådespelaren ”this is paradise.” Det ser vi också redan, ett välkommet töcken av ljus i ett mörker så stort.

Skådespelarna varav jag inte känner igen mångas ansikten, levererar detta manus på ett oklanderligt och trovärdigt sätt. De är knappast sympatiska karaktärer man vill bry sig om, snarare motsatsen, men det är på intet sätt deras eget fel utan ett resultat av civil lydnad.

Roligt att anmärka på kan dock vara namnet Paz de la Huerta på rollistan. Många menar att hon förstör hela filmen genom sitt spel, jag skulle hellre skylla på rollen, men speciellt karismatisk kan man inte kalla henne. Det roliga med henne som skådis är att hon totalt verkat ha nischat sig på att spela roller med lite kläder på sig. En slags pseudo-smart-filmens Jessica Alba.

Senast jag såg hennes ansikte, eller snarare bröst (vilka Stefan betitlar ett feministiskt statement tack vare deras påstådda ojämnhet) var i den inte fullt lika misslyckade ”The Limits of Control”. I den filmen bjöd hon ännu lite mer på sig själv då hon spelade den tveksamma karaktären ”the nude”. Märkligt nog var hon det enda okända fejset i en film som annars befolkades av superstjärnor. Kanske lyckades inte Jarmush övertyga någon känd kvinna om att det var en bra idé att vika ut sig i hans film, vilket låter en smula konstigt eftersom allas vår Lars von Trier lyckades förmå Kirsten Dunst att sola spritt språngande i dödsljus. Kanske hade detta något att göra med att Jarmushs karaktär var (oavsiktligt jag vet, jag vet) desto mindre psykologiskt verklighetsförankrad.

I ”Enter the Void” slipper Paz de la Huerta vara den enda okända människan, eftersom hon omges av onamnkunniga skådisar. Hon tvingas objektifieras på precis samma sätt, men här utan baktanke. Många scener ägnas åt att hennes bror ska stirra på upp i hennes röv på ett trånande sätt. Denna incesestuösa voyeurism pågår i filmen som en slags röd tråd. Huvudpersonen går gärna till strippklubb och tittar när syrran dansar. Efter sin död fortsätter han glad i hågen att titta på när hon prostituerar sig, eller har sex med hans bästa vän. Slutligen tar det smått perversa proportioner när sexualakt och ejakulation skildras ur ett oväntat perspektiv. Dock utan att någon varken förvånas eller förfäras.




Kapitel 7: Provokationer
Uppenbarligen är Gaspar Noe en man som är ute efter att provocera människor med sina filmer, och för detta syfte finns inga enklare vägar än sex, våld och droger. De gamla goda rockstjärneattributen vill säga. Om mannen har ett syfte med sina politiska inkorrektheter låter jag vara osagt eftersom jag inte finner något sådana. Men det finns ju folk som hävdar sig finna anledningar i det mesta skräpet. Även ur dyngfilmer av Abel Ferara kan vissa människor lyckas utvinna någon form av krystat guld. Det är väl så att om man bara söker någonting tillräckligt noga så kommer man säkerligen finna det. Att jag i denna film söker fel är ju en annan sanning.

Men så väldigt provocerad kan jag inte hävda att jag känner mig efter att ha sett ”Enter the Void”. Jag har sett naket flera gånger förut på film, våld och knark likaså. Väntar man sig skallar inslagna av brandsläckare, får man vända sig till en annan film.

Det ägnas en del åt explicit sex i olika snuskiga sammanhang, och visst kan väl ingen kalla detta för en trevlig tittning. Men speciellt illa tar jag ändå inte vid mig eftersom man bara vill provocera med de enklaste medlen tillhanda. Skulle det ligga något bakom innehållet kanske man skulle bry sig, men nu är likgiltigheten det mest provocerande i den här filmen.

Att uppskatta den här filmen går mycket ut på att man tycker att ett liknande ”vuxet” innehåll är underhållande att titta på. Att man likt människor som stannar för ett beundra ett blodigt bilvrak längs vägen, dras till den här filmen som spyflugorna till kadavret. Det är en smula skrämmande att konstatera att så fort det vankas våld och snask kommer människorna vankandes i stora skaror till biograferna, annars inte. Antalet gorehounds är en skara där det pågår en ständig inflation.

Detta är ett tecken i tiden som vi även kan märka på en filmfestival som den i Stockholm, där filmer badar i incest, nakenhet och krossade pannben. Filmernas innehåll hamnar därför i det andra rummet, när det enda viktiga tycks vara att filmen är så extrem som möjligt.
Men är detta äckelpäckel längre upprörande i en tid då tonåringarna snaska inälvor och kapade fingrar i otaliga SAW-filmer och videospel. Detta mogna innehåll är snarare det mest barnsliga jag kan tänka mig, och intresset för dessa filmer kan användas som en mätare för någons mentala stadium. Jag har tröttnat, verkligen. Nu vill jag se folk som pratar, kramas och ger varandra blommor istället. Det hade varit långväga mer provocerande än det här.

Kapitel 8: Slutsats
Eftersom jag bubblar på når jag slutsatsen att det egentligen inte finns alls mycket att säga om denna film, och att därför ge sig på att försöka skriva en så lång recension som denna är att drabbas av en viss hybris. Jag känner mig redan efter åtta sidor helt uttömd, och drömmen om tjugotvå kan därför se sig besegrad. Det är meningslöst att försöka skriva en så lång text om en så meningslös film som detta ändå är. Kanske inte den sämsta jag sett, men absolut en av de mest påfrestande, och som varit jobbigast att tänka tillbaka på i efterhand.

Jag råder därför alla människor som läser det här att försöka att inte bry sig om den här filmen. Även om den då och då kommer att dyka upp. Även om människor då och då kommer fråga om du har sett den, till och med hävda att den är bra. Det kommer att göra dig mer lycklig.

Det finns inga tänkbara belägg för att detta skulle vara en bra film. Allt är bara lögn och båg. Visst kan man tycka att den är häftig. Det gör ingen bra film. Dessutom är den inte det, utan det fjantigaste på länge. Snygghet eller uppkäftighet gör inte heller allena en bra film.

Kanske kommer jag att addera saker i denna recension under årens lopp, förmodligen inte. Låt mig nu ha gjort kvitt med detta hjärnspöke för evigt. ”Enter the Void” jag hatar dig så jävla mycket.

Kim Ekberg