Paul

  • Speltid (min): 104
  • Release (Bio): 2011-06-22
  • Tagline: Only girls phone home

Recension - Bio

Karaktären Pauls dilemma består i att han är jagad av MYNDIGHETERNA. En utomjording som kraschat på jorden, gjort det som dess invånare önskat (arbetat som Spielbergs mimesiskontrollant) och som nu riskerar att tillfångatas och arkebuseras om han inte hinner fram till den mötesplats där ett rymdskepp ska hämta upp honom och ta honom ifrån denna hemska planet vars enda nöje verkar består i att dela en fet spliff i gott sällskap.

Pauls goda sällskap består av en normalviktig britt, en överviktig britt, och en före detta hyperreligiös ung dam. Britterna befinner sig i staterna för att de besökt Comic-Con, damen tvingas de kidnappa för att inte åka fast. Detta udda sällskap åker genom västra USA, med den i undertecknades minne odöpta myndighet hack i bakre stötfångarna. En enkel sammanfattning: "Revenge of the Nerds" á la Monte Hellman.

Filmen "Paul"s dilemma grundar sig i att den har tre olika upphovsmän. Manusförfattarna Nick Frost och Simon Pegg, och regissören Greg Mottola. Två krafter som drar åt olika håll. Frost/Pegg har gjort en komedi om Science Fiction. Mottola har återigen gjort en film där han visar en nästintill Rohmersk besatthet av relationer. Till skillnad från den sena fransmannen är han dock mer intresserad av män än kvinnor, vilket kanske ligger lite mer i tiden än det borde (Judd Apatow, Helena Lindblad, "manligheten i kris" etc.). Blä.

Det är visserligen inte omöjligt att kombinera filmens två teman, men det finns inget ställe i filmen där de möter varandra. Ett ord som "spretig" passar bra in på "Paul". Men det finns fler filmen än "Paul" som arbetar på två olika plan, och det finns väl ingen som skulle säga att hela Buster Keatons ouvre är spretigt, trots att hans flesta filmer kretsar både kring den mänskliga kroppen och dess relation till dess omgivning samt den ensamhet som vanligtvis brukar kallas mänskligheten?

Låt oss istället nöja oss med att säga att "Paul" är ett utmärkt exempel på hur Hollywood försöker öka ens viss produkts publik genom att rikta den tvåfaldigt till den. Först genom Frost/Pegg och deras referensfest, och sedan genom Mottola/Seth Rogen vars filmer i regel kretsar kring personer som bär t-skjortor med sfi-fi-tryck. Denna dubbelhet förvandlar filmen till något så märkligt som en film där människor kommenterar film och vice versa och en film där filmen kommenterar människorna (d.v.s. dess publik) i ett rasande tempo och utan någon som helst ordning.

Stefan Ramstedt

Kommentarer