Recension - Bio

I skrivande stund visas "Morning Glory" på biograf. Filmen om den unga och ambitiösa Becky Fuller har vissa likheter med Richard J. Lewis film. Bägge filmerna handlar om tv-producenter som av olika anledningar försummar sitt privatliv och de som de håller kära. Typiskt för "den moderna kvinnan" är att hon tar sitt arbete på allt för stort allvar och låter det gå ut på det som försiggår utanför hennes mobila kontor. Lika typiskt för den manliga moderna mannen är att han inte tar det jobb han hatar på allvar men låter andra saker gå ut över det som han i slutändan vet är viktigt.

"Barneys Version" handlar alltså om Barney Panofsky. Han är ensam och gammal, och demensen börjar långsamt blockera hans synapser. Han kommer inte ihåg att han parkerade bilen på andra sidan gatan och tror därför att den är stulen. Men trots fokuseringen på minnesförlust är "Barneys Version" ändå en detaljrik återberättelse om en av många män som går till baren och tittar på hockey med grabbarna istället för att lyssna på frugans debut som radiopratare.

Richard J. Lewis. En regissör som främst arbetat inom television ser förmodligen likheter med sig själv och TV-producenten Barney som i ungdomen flanerade på Roms gator, planerade storslagna framtidsvisioner, undersökte diverse drogers effekter, istället att ta den plats som tv-producent som väntande på honom hemma i Kanada. Så fort Barney tar tjänsten börjar hans hår att gråna, och depressionen kommer i och med att han signerar arbetskontraktet, som om den vore en finstilt bonus. Men Barneys glöd finns alltid där, och i Paul Giamattis trötta ögon kan man se resistansen som gör att han lämnar sin fru för sin stora kärlek etc etc.

"Barneys Version" är baserad på Mordecai Richlers roman med samma namn. Vi får följa Barney under tre perioder av hans liv - ung, medelålders och gammal. Sminket förtjänade en Oscars-nominering, och till skillnad från Benjamin Buttons jävligt tråkiga liv trycks effekterna inte upp i publikens ansikte. Men detta är Paul Giamattis film, och trots att han oftast lurkar runt och ser smått miserabel ut, gör han storverk med tanke på att rollen består av en kaskad av klichéer. Filmen känns väldigt mycket som en filmatisering, men en filmatisering av en något kantstött bok som man en mulen höstdag inte har något emot att läsa några rader ur.

Stefan Ramstedt