Recension - Bio

De nya trender och rörelser som då och då dyker upp inom filmvärlden brukar vanligtvis ha två urskiljbara faser. Den första fasen består i allmänhet av någon form av innovation som i bästa fall kombineras med ett visst mått av kvalitet. Det kanske tar ett tag för de nya greppen, vare sig det rör sig om estetiska eller tematiska sådana, att mogna och förfinas men oftast nås en kreativ höjdpunkt inom några år efter att detta nya fått fotfäste. Sedan inleds allt som oftast fas nummer två där stagnation kombineras med en kommersialisering och urvattning av de ursprungliga idéerna vilket lätt leder till något som inte känns, vad ska vi säga, helt fräscht. Efter en sista mjölkningsprocess börjar det som en gång var innovativt kännas ointressant även för en mainstreampublik och trenden överges till förmån för något nytt eller i varje fall nygammalt.

Men nu har vi på halsen fått en filmtrend som befinner sig i en konstant stagnations-, eller kanske snarare förruttnelseprocess, och aldrig verkar vilja dö. Jag talar naturligtvis om den bredare amerikanska ”independentfilmen” (sällan särskilt oberoende) som sedan någon gång i mitten av 90-talet frossar i popmusik, alienation, kulturella referenser, stiliserad estetik och en allmän tokighet. Mängden filmer är enorm och bara ett relativt fåtal når svenska biografer. Vid beskådandet av den senaste yttringen, i detta fall dock en brittisk efterapning som utspelar sig i det ack så gulliga Wales, börjar tröttheten komma smygande redan under de Wes Anderson-inspirerade förtexterna. Men var film förtjänar sin chans, så även ”Submarine”.

Oliver Tate är en rätt ensam och inbunden kille i 15-årsåldern som gärna tittar på ”En kvinnas martyrium”, läser Nietzsche och lyssnar på Serge Gainsbourg. Bföh! Han är kär i en tjej i röd kappa som tar foton med polaroidkamera, är livfull och lite så där lagom tonårsupprorisk. Samtidigt krisar föräldrarnas äktenskap vilket gör att Oliver måste rycka upp pappan ur hans depression samt besegra den nya grannen, en new age-mystiker som intresserar sig för mamman. Oliver har det med andra ord inte lätt. Därför sätter han sig ibland i ett rostigt badkar i ett öde industrilandskap och stirrar tomt framför sig. Det kan också hända att han till exempel hoppar i en swimmingpool med kläderna på eller läser sitt ordlexikon från pärm till pärm. Inget konstigt med det, sådant gör ju ungdomar som är lite nere. Och till tonerna av Arctic Monkeys-medlemmen Alex Turners menlöst poppiga musik dessutom!

Långfilmsdebuterande regissören och manusförfattaren Richard Ayoade ”lånar” friskt från alla håll. Närvaron av ”Rushmore” och ”Harold and Maude” är kanske tydligast men det finns i vanlig ordning även en del franska nya vågen med i bilden. Vissa scener närmar sig rena stölder, som när kärleksparet likt Harold och Maud har en romantisk picknick vid vattnet i ett industriområde eller när Oliver precis som Walt i ”The squid and the whale” försöker pracka på sin flickvän sina egna kanoniserade kulturella favoriter. Fast i det senare fallet innehåller detta naturligtvis inte någon kritik mot huvudkaraktären, vilket var fallet i förlagan, utan är bara ett roligt karaktärsdrag bland andra.

Alla betungande filmreferenser försöker man släta över genom att låta Olivers hårt arbetande berättarröst säga saker i stil med ”om detta var en film skulle...”. Huvudkaraktären tillåts dessutom genom denna berättarröst i första person styra hur filmens karaktärer och handlingsförlopp skildras, vilket leder till att Olivers moraliska snedsteg endast blir en del i den charmiga sagan om hans uppväxt. Intressantare hade det blivit om Ayoade vågat utmana Olivers självgoda narcissism istället för att berömma den. ”Submarine” är en inställsam film som säkert kan erbjuda underhållning åt den som orkar svälja tonvis med klichéer. För oss andra blir den ännu ett bevis på att en del borde tänka i lite nya banor.

Johannes Hagman