Recension - Bio

Woody Allen har ända sedan sin ungdoms dagars trollerikonster varit fascinerad av det magiska och övernaturliga, något som satt avtryck i ett antal av hans numera över fyrtio långfilmer. I och med ”Midnatt i Paris”, det senaste stoppet i Allens pågående eurotrip, tar magin åter en självklar plats i storyn om en frankofil författare av simpla Hollywoodmanus som går vilse i den parisiska natten, och plötsligt befinner sig mitt uppe i metropolens kulturella blomstringstid under tjugotalet. Liksom gränsen mellan verklighet och fiktion upplöstes när Jeff Daniels klev ned från bioduken i ”Kairos röda ros” förflyttas Gil (Owen Wilson) på ett ögonblick från samtid till det förflutna under sina nattliga eskapader där han träffar både litterära idoler och ett nytt kärleksintresse i Picassos modell Adriana. Samtidigt blir problemen anno 2010 bara allt värre och hans planerade giftermål med en amerikansk rikemansdotter (Rachel McAdams) sätts på spel.

Redan under den ”Manhattan”-doftande ouvertyren där stämningsfulla Parisvyer ackompanjeras av Sidney Bechets melankoliskt vackra musik, inser man att detta knappast rör sig om något radikalt stilbrott för Allen. Däremot kan man glädjas åt det faktum att detta är en av hans mest konsekvent genomförda idéer på mycket lång tid. Filmen stannar nämligen inte vid att vara en naiv hyllning till 20-talets Paris utan blir en utforskning av nostalgins mekanismer och leker med sin egen premiss på ett underfundigt vis. Det visar sig exempelvis att medan Gil ser tjugotalet som Paris blomstringsperiod tycker Adriana att hennes samtid är färglös och längtar tillbaka till ”La belle époque” med dess kabaréshower och hästdroskor. Nostalgin är evig och oföränderlig.

Det som framförallt gör ”Midnatt i Paris” så pass bra är dock dess enorma underhållningsvärde. Wilson är perfekt i huvudrollen och visar med sitt underbara kroppsspråk att han kan vara en riktigt bra komediskådespelare om han bara får lite välskrivet material att bita i. Dialogen är vitsig och rapp, tempot högt och de otaliga referenserna tillåts ömsom vara breda och vid andra tillfällen något mer svårtillgängliga. Dessutom känner man att Allen, till skillnad mot vad som var fallet med ”Vicky Christina Barcelona”, faktiskt har ansträngt sig att skriva ett manus som använder staden som mer än bara en turistiskt vacker kuliss. Dessutom har betydande arbete lagts på den mustiga scenografin och detta tillsammans med det rika, varma fotot och den väl valda musiken gör filmen till en riktig bioupplevelse.

”Midnatt i Paris” är en lättsam film, men inte på något negativt vis. Visst finns det brister i exempelvis den väl karikatyrartade skildringen av den tilltänkta fruns konservativa överklassföräldrar men det är inget som på allvar förminskar filmens charm. Möjligtvis skulle man kunna kritisera det faktum att Gils intresse för filmens kvinnliga karaktärer befinner sig på en tämligen ytlig nivå men det kan å andra sidan motiveras med hans naiva och barnsliga karaktär. Detta må varken vara en av årets bästa eller mest omtumlande filmer men jag vågar nog påstå att det åtminstone är en av de allra mest underhållande.

Johannes Hagman