Nader och Simin - En Separation

  • Svensk titel: Nader och Simin - En Separation
  • Originaltitel: Jodaeiye Nader az Simin
  • Release (Bio): 2011-09-16

Recension - Bio

Asghar Farhadis film vann inte bara Guldbjörnen i Berlin utan även pris för bästa film på Sidneys Internationella Filmfestival, Durbans Internationella Filmfestival, Pula Filmfestival samt på Yerevan Internationella Filmfestival. Dessutom blev filmens bägge huvudrollsinnehavare tilldelade varsin Silverbjörn för bästa kvinnliga respektive manliga huvudrollsinnehavare. Och så kanske man dessutom bör nämna att "Nader och Simin - En Separation" är Irans bidrag till kommande Oscarsgala. Så, vad handlar all uppståndelse om?

Bakom undertexterna scannas identifieringshandlingar. Vem det är som scannar får vi reda på under filmens inledning. Det är någon av medlemmarna i den familj som söker ett nytt hembiträde. Behovet av att identifiera, av att övervaka, över att kontrollera är något som vanligtvis förknippas med företag och stater. Öppningen förklarar vad filmen kommer att handla om. Två familjer som utkämpar en strid mot varandra. Den ena familjen sekulariserad, den andra religiös. Men även inom dessa två familjer utspelas strider. Skilsmässa, kvinnomisshandel är ämnen som berörs.

Fasghari, den stora humanisten, gör allt för att nyansera problematiken. Kvinnan som misshandlar den gamla farbrorn hade sina skäl till misshandeln, och mannen som knuffar en gravid kvinna och därmed (kanske) orsakar kvinnans missfall likaså. Fasgharis fanatisk humanism förstärks av filmens estetik, en handkamera som oftast fångar karaktärerna i halv närbild. Väldigt intetsägande bilder. Men eftersom Fasghari och fotografen Mahmoud Kalari är konsekventa med detta bildspråk uppstår en tragglande, manglande effekt. Cassavetes arbetade lite på samma sätt, han släppte sällan taget om sina skådespelare, även fast han inte använde sig av samma enformiga bildspråk som Fasghari.

I filmens centrum står temat den objektiva sanningen. Domaren som behandlar konflikten mellan de två familjerna säger i en scen: "Det är jag som bestämmer vem som ljuger." I en annan scen argumenterar en fader för att hans dotter ska svara korrekt på ett prov, trots att hennes lärare kommer att tror att hennes svar är fel och därav bocka svaret som fel. Det som händer i filmen är att de två familjerna (med deras rättlystna, stolta fäder i spetsen) vänder sig mot varandra när de istället tillsammans borde vända sig mot något annat. Deras strid, det de tvistar om håller deras tankar borta från väsentligare saker. Skådespelarna är väl värda allt beröm de fått, men jag tror dessvärre att om någon Iransk film bör uppmärksammas i år, så är det kanske inte en film över huvud taget. Det är den objektiva sanningen.

Stefan Ramstedt

Kommentarer