Motståndets tid

  • Svensk titel: Motståndets tid
  • Originaltitel: Wer wenn nicht wir
  • Speltid (min): 124
  • Release (Bio): 2011-10-07
  • Tagline: Raffel i färg!

Recension - Bio

Terrorism är något vi fått vänja oss vid i vår tid och mycket få länder har sluppit undan under det senaste seklet. Var tid och var plats har dock sin speciella variant och bevekelsegrunderna skiljer sig så mycket åt att begreppet ”terrorism” kan beteckna allt ifrån staten USA:s minering av Nicaraguas farvatten under 80-talet till de självmordsbombningar som idag dominerar nyhetsrapporteringen kring terrorism. I 70-tales Västtyskland var det Röda arméfraktionen som skrämde upp befolkningen med sina till synes slumpmässigt utförda dåd runt om i landet. Rörelsen uppstod som en reaktion mot att de styrande politikerna hade alltför många beröringspunkter med det gamla Nazityskland, och man fruktade en återgång till fascismen. Terrorhandlingarna i sig var ofta fruktansvärda och missriktade.

För några år sedan kom filmen ”The Baader Meinhof Complex” som försökte ta ett helhetsgrepp kring rörelsen, dess viktigaste företrädare och plats i tidsandan. ”Motståndets tid” väljer ett mer avgränsat utsnitt och fokuserar på den betydelsefulla medlemmen Gudrun Ensslin och hennes fästman, den ur historisk synpunkt mer perifere Bernward Vesper. Snarare än att bara fokusera på tiden med den Röda arméfraktionen skildrar filmen parets relation från det första mötet, via utgivningen av Vespers fars pronazistiska böcker och barnafödande, till Ensslins alltmer radikala vänsterorientering och hennes intima förbindelse med Andreas Baader. Liksom i ”The Baader Meinhof Complex” är filmstilen ytterst konventionell för att inte säga ointressant med rader av berättarmässiga klichéer. Popmusik till arkivklipp, en dos utlevande sexualitet och en viss tendens till ikonisering av tidsandan och karaktärerna är utmärkande.

Det hela är förutsägbart samtidigt som de svaga personporträtten gör skeendet ganska obegripligt. Hur Ensslin går från att vara en relativt sunt kritisk person till att bli en fanatisk anhängare av en högst oklar ideologi framstår som en gåta liksom för övrigt hela hennes position inom fraktionen. Istället för att vara en av de drivande hjärnorna framstår det som om hon bara anpassar sig till Baaders agenda och faller för hans valpiga men hotfulla karisma. Vespers tilltagande isolering och galenskap skildras dessutom så hastigt att man knappast hinner engagera sig. De flesta scener saknar nerv och känsla vilket gör att denna trots allt ganska kompetenta film känns tämligen ointressant. Filmens största behållning för undertecknad är faktiskt att Fassbinder-favoriten Hark Bohm i ett ytterst kort inhopp påminner oss om att han fortfarande lever och har hälsan. I övrigt finns det lite att glädjas åt.

Johannes Hagman

Kommentarer