Franska Nerver

  • Svensk titel: Franska Nerver
  • Originaltitel: Les Émotifs Anonymes
  • Speltid (min): 80
  • Release (Bio): 2011-10-14

Recension - Bio

En kvinna sjunger om att "ha gott självförtroende när det är soligt, och att ha gott självförtroende när regnar" till förtexter á la Woody Allen. Den som inte lämnat biografen efter att ha sett Tri-Arts logga följas av dessa förtexter får skylla sig själv.

"Franska Nerver" är den värsta typen av komedi man kan tänka sig. Historien kretsar kring två franska nervvrak som hittar varandra på ett franskt chokladbageri i en fransk stad i franska Frankrike. Ingen nation är bättre än Frankrike på att sälja/exploatera sin nationella identitet på film. Nu fyller det inte ens en funktion (som hos en Tati, Rohmer eller en Rivette), det är inte längre enbart smaklöst och fånigt (som hos en Jeunet), utan det har passerat det stadium där det enda som skiljer hårdporr och denna typ av fransk film åt är att den ena fokuserar på könsorgan och den andra på franska ansikten. Det är alltså en fråga om vilken höjd man har på kameran.

Observationskomik är en svår fråga. Vem dömer vem? Risken att framstå som någon slags övermänniska är stor. Tati är en av få som kunde hålla sig på gränsen. Regissören och manusförfattaren Jean-Pierre Améris har ingen aning om vart denna gräns går. Det finns en alltför stor distans mellan regissör och karaktärer för att man som publik kan skratta åt filmens karaktärer, även fast filmens regissör förmodligen fyllde klipprummet med öronbedövande skratt under redigeringen. "Franska Nerver" är inte enbart estetiskt och moraliskt motbjudande, den bjuder dessutom på en kaskad av klichéer. En lista med dessa är dock något som undertecknad lämnar till sina mindre begåvade kollegor att skriva.

Stefan Ramstedt

Kommentarer