Maktens män

  • Svensk titel: Maktens män
  • Originaltitel: The Ides of March
  • Speltid (min): 101
  • Release (Bio): 2011-11-04

Recension - Bio

Sedan debuten 2002 med ”Confessions of a Dangerous Mind” har George Clooney visat att han förutom att vara en skicklig skådespelare även är en kompetent regissör. Den eleganta tidningsskildringen ”Good night and good luck” antydde till och med att han kunde vara mer än just kompetent något som hans två senaste filmer dock inte riktigt levt upp till. I ”Maktens män” är han tillbaka i rummen där de viktiga besluten fattas. Här rör det sig dock inte om journalistik utan politik, närmare bestämt demokraternas nomineringsval där två kandidater slåss om vem som ska bli presidentkandidat.

Clooney själv axlar rollen som Mike Morris, den utåt sett mycket idealistiske guvernören inom vars valkampanj handlingen utspelar sig. I filmens centrum finns dock framförallt personerna bakom det trygga leendet: kampanjarbetare, pr-strateger och praktikanter. Ryan Gosling gör den lovande unge karriäristen med ett äkta engagemang för den goda saken som så småningom alltmer färgas av den hårda miljön och blir den avtrubbade cyniker som framgång inom politiken kräver. Det visar sig nämligen att alla inblandade är beredda att kompromissa bra mycket mer än de ger sken av. Morris själv är heller inte så fläckfri som det verkar, han har exempelvis ett olyckligt tycke för unga kvinnor.

Att skildra det politiska livet som ett slagfält där endast de mest slipade lyckas och där lögner och skumraskspel utgör vardagen känns kanske lite förutsägbart. Är det inte lite väl enkelt att reducera all politik till pr-trick, dolda agendor och hemliga avtal, hur god underhållning det än resulterar i? Det Clooney framförallt lyckas med i denna lågmälda film är att ge de olika spelarna och brickorna en mänsklig sida som utgör en kontrast till deras hänsynslösa handlande. Samtidigt gör förutsägbarheten att händelseförloppet känns närmast deterministiskt. Är verkligen det politiska spelet så hårt reglerat av halvt utsagda regler att det bara finns en väg att gå? Jag har svårt att tro det.

Bäst blir det när skådespelarna får chansen att agera i lite längre scener, då får den dynamik man annars saknar äntligen utrymme. Särskilt kul är det att se Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti som respektive kandidats kampanjchefer. Dessa bägge ständigt stabila skådespelare som dessutom konkurrerar om ungefär samma roller passar perfekt i denna manliga och cyniska medelåldersvärld. Symptomatiskt är väl att Evan Rachel Woods 20-åriga och problemtyngda praktikant är en betydligt svagare skriven karaktär som aldrig blir mer än ett offer för omständigheterna. ”Maktens män” är en kompetent genomförd, underhållande och intresseväckande film som dock lämnar en viss känsla av otillfredsställelse efter sig. Clooney gör det lite väl enkelt för sig.

Johannes Hagman

Kommentarer