Recension - Bio

Att visa att det finns skönhet i döden och död i skönheten är essensen av Gus Van Sants filmskapande. Hans filmer befolkas av unga och vackra människor, ofta självdestruktiva som i "Drugstore Cowboy" och "Last Days". Så även i "Restless" som handlar om en ung man som, efter att han dött och återupplivats efter den bilolycka som dödade hans föräldrar, blivit besatt av döden. På en av de många minnesstunderna han besöker träffar han en döende ung kvinna. Kärlek uppstår.

Manuset är skrivet av Jason Lew, en debutant som har tittat lite för mycket på "Harold and Maud" och samtida "quirky" "indiefilmer". Manuset i sig bör betraktas som ett vanhelgande av döden, ungdomen och… ja, allt. I händerna på en Jason Reitman hade "Restless" utan tvekan kunnat bli bra mycket värre än "Juno". Men som tur är är det Van Sant som regisserar, och han lyckas med konststycket att mellan dåliga repliker och idiotiska händelseförlopp skildra Henry Hoppers Enoch och Mia Wasikowskas Annabel som två vilsna själar, fångade i det Portland som i Van Sants filmer alltid skildras som en svagt pulserande spökstad, där höstlöven alltid faller men aldrig når marken.

Den drömska verklighetskänsla som präglat Van Sants filmer uppnås inte i "Restless" av långa rörliga tagningar som i "Elephant" eller "Last Days". Visst påverkas den av Harris Savides mjuka ljussättning och färgskala, men det är snarare Danny Elfmans musik som skänker filmen dess romantiska atmosfär. Dock tror jag att "Restless" är en av många nutida amerikanska filmer som blir riktigt intressanta bara man kapar dess ljudspår.

Stefan Ramstedt