Martha Marcy May Marlene

  • Speltid (min): 120
  • Release (Bio): 2011-12-21

Recension - Bio

"Mary Last Seen" var en av de bättre kortfilmerna som visades på Stockholm Filmfestival förra året. "Martha Marcy May Marlene" tar vid där kortfilmen slutade, och ger den funktionen av en prolog, där ett ungt par anländer till en liten, till synes, trevlig gård. Men inte kan man göra en film där några neohippies går runt och trivs på en gård. Nej, vi behöver ondska, friktion och intriger för att vi ska orka stirra på rörlig bilder i två timmar.

Ondskan i filmen gestaltas av John Hawkes som redan vid Marthas entré bestämmer sig för att hon hädanefter ska kallas Marcy May. Därefter fortsätter Hawkes alfahane med sina mer eller mindre subtila härskartekniker. Scenerna från gården berättas i tillbakablickar som klipps mellan scener där Martha, efter att ha flytt från från farmen, näckar och är allmänt hysterisk på systerns sommarherrgård. Filmen utgår från Marthas medvetande. Ibland är klippen som förflyttar oss bakåt i tiden inte tydliga. Publiken (precis som Martha) får problem att orientera sig mellan nuet och dåtiden, vilket resulterar i ett starkt obehag. Men alltför sällan befinner sig publiken vilse i filmens tidsrymd. Och istället för att spinna vidare på vilseförandet håller sig Sean Durkin på ett observerande avstånd. Och visst är Elizabeth Olsens mentalt instabila Martha intressant att titta på, men i fall som dessa anser jag att man bör välja sida; att låta bilderna vara objektiva eller subjektiva. Durkin har svårt att välja, precis som filmens titel antyder.

Stefan Ramstedt

Kommentarer