Recension - Bio

Om en fe skulle förgylla Le Havre med ett besök så skulle det förmodligen se ut som i "Den Goda Fen". Intrippandes barfota på ett hotell vars dörr hon inte kan öppna, men vars trasiga hiss hon utan problem kan ta. De tre önskningarna hon har i kappsäcken tilldelas hotellets nattportier vars fantasi inte sträcker sig längre än till en moped och gratis bensin livet ut.

Fen och portieren spelas av två tredjedelar av en dansant cirkuskonstnärstrio som tillsammans med den tredje delen även skrivit manus och regisserat filmen. "Den Goda Fen" kan beskrivas som en blandning och magisk realism, gammal hederlig slapstick, samt några nypor dansfilm. Tragikomiska kroppar i rörelse står föga förvånande i fokus när det är clowner som står både framför och bakom kameran. Graviditet och tumsmärta är något som med en komisk effekt juxtaposeras i en scen. Men dessvärre är det långt mellan skratten, långt mellan danserna och långt mellan sensationella stunt.

Istället sjabblar regissörerna bort dessa för samtiden ovanliga ingredienserna och lutar sig istället mot trattiga "quirks" som att portieren har mopedhjälmen på huvudet under en dejt med fen. Något som (som tur är) bevarats trots dåliga prioriteringar är den magiska realismen, och de associationer som inspelningsplatsen väcker. Men om dagens franska franska magiska realism kan stå sig mot dagens finska franska realism betvivlar jag starkt.

Stefan Ramstedt