A Dangerous Method

  • Svensk titel: A Dangerous Method
  • Originaltitel: A Dangerous Method
  • Speltid (min): 99
  • Release (Bio): 2011-11-18
  • Release (Blu-ray/DVD): 2012-10-31

Recension - Blu-ray/DVD

David Cronenberg har under de senaste åren fått utstå kritik från forna anhängare som inte gillar den förändring hans filmskapande genomgått. Och klart är att hans senaste polerade och väsentligen konventionella filmer utgör ett klart stilbrott mot de tidigare science fiction-doftande alstren. Om det är något som ändå binder samman de två perioderna av hans filmskapande, är det ett intresse för konflikten mellan människans fysiska drifter och hennes moraliska pretentioner. Cronenberg skildrar gärna hur det djuriska i människan bryter igenom den civiliserade ytan och vänder upp och ned på individens tillvaro. Och vad kan lämpa sig bättre för den nye Cronenberg än en skildring av psykoanalysens revolution av den västerländska kulturen i början av 1900-talet, då sexualiteten fick en framträdande plats i synen på både individ och samhälle.

Filmen har marknadsförts som en skildring av mötet mellan psykoanalysens storheter Sigmund Freud (Viggo Mortensen) och Carl Jung (Michael Fassbinder). Faktum är dock att det filmen egentligen handlar om är Jungs problematiska kärleksförhållande med en av sina patienter. Det är den process i vilken han överskrider både läkaretik och äktenskaplig trohet för att kunna hänge sig åt sina begär som intresserat Cronenberg. Faktum är att mötena mellan de två psykoanalytikerna förutom i ett par humoristiska detaljer mest känns som en filmatisering av en wikipedia-artikel, redovisande och oinspirerande. Mortensen är förvisso lustig som Freud men någon fördjupning är det sannerligen inte tal om.

Men själva huvudtemat, begär kontra kontroll då? Tyvärr är filmen även här svag. Fassbenders nollställda Jung blir aldrig levande och Keira Knightley spelar över å det grövsta som hysterikan med föga övertygande rysk accent. Ingen av de två huvudkaraktärernas utveckling berör nämnvärt och deras relation blir bara en fånig illustration över hur även den prydligaste fasad döljer hemligheter. Tillsammans med det eleganta (läs trista) fotot och den intetsägande musiken blir det slätstrukna bara allt för tydligt och man kan inte göra annat än hålla med de belackare som önskar den gamla Cronenberg tillbaka.

Johannes Hagman

Kommentarer