Damsels in distress

  • Speltid (min): 97

Recension - Blu-ray/DVD

Whit Stillman var 90-talets mer eller mindre krönte kung av amerikanska, sofistikerade relationskomedier i indieformat. Sedan debuten 1990 med ”Metropolitan” har snygga, välburna och självmedvetna unga vuxna tillåtits konversera utan hämningar i Stillmans värld. Hans filmer har ständigt ett sorts nostalgiskt skimmer över sig och utgör melankoliska betraktelser över en utdöende kultur som man kan fråga sig om den ens någonsin har existerat. Sedan 1998 års ”The last days of disco” har det dock varit tyst kring Stillman och det är ett sant nöja att hälsa honom tillbaka efter det långa uppehållet. Än mer glädjande eftersom den snart 60-årige regissörens nya film, ”Damsels in distress” visar att han inte tappat det minsta av sin förmåga under frånvaron.

Titelns unga damer utgörs av ett sammansvetsat gäng som försöker göra sitt college och därmed världen till en bättre plats att leva i. Nykomlingen Lily tas kvickt om hand av den driftiga Violet (exceptionella Greta Gerwig) som är gruppens ledargestalt. Deras filantropiska verksamhet är mångsidig och består bland annat av att förhindra deprimerade studenter att ta livet av sig med hjälp av steppdans och god hygien. Att de sedan är både självgoda och hycklande bekymrar dem föga. Resten av mänskligheten är något att ta sig an snarare än omfamna.

”Damsels in distress” är först och främst en oerhört rolig film. Dialogen är rapp, vitsig och lekfull och skådespelarna gestaltar perfekt de excentriska karaktärernas neurotiska särdrag och ofta irrationella beteende. Ingen av Stillmans tidigare filmer har faktiskt känts fullt så här påhittig och infallsrik, och ingen har heller varit lika underhållande. Den ironiska distans som man ofta känner att regissören håller gentemot sin skapelse är dock kännbarare än tidigare, förstärkt bl.a. av ett reklamaktigt foto och en ironisk musikanvändning. Ofta fungerar detta grepp utan att man förlorar kontakten med karaktärerna men i slutets pastischartade dansföreställning känner jag att filmen håller på att glida regissören ur händerna. Lyckligtvis är detta främst en kritik i marginalen mot en film som i övrigt känns överraskande fräsch och får en att önska att Stillmans comeback blir mer än bara tillfällig.

Johannes Hagman

Kommentarer