Recension - Blu-ray/DVD

Ikonen Madonna är mitt uppe i en andra storhetstid. Hon gör sin bästa musik någonsin, sjunger numera riktigt, riktigt bra och är vid 41 års ålder vackrast i världen (åtminstone enligt Peoples Magazine och andra modemagasins omröstningar). Nu har man lagt hennes nya film sådär lagom långt innan nya skivan ska släppas för att på nytt piska upp en Madonna- hysteri till hösten och vintern.

Filmkarriären har ju aldrig varit Madonnas starkaste sida, men Evita (1996) innebar lite av en vändning. Hon blev Golden globe- nominerad och gjorde faktiskt en utmärkt insats. Säga vad man vill om hennes talanger på vita duken, hon har i alla fall en ruskig utstrålning.

Det märks tydligt i den romantiska komedin Det näst bästa där Madonna spelar mot en god vän i verkligheten, Rupert Everett. Hon är en yoga-instruktör och han är en trädgårdsmästare. Abby (Madonna) blir dumpad av den yngre Kevin som inte vill ha komplicerade förhållanden. Abby tröstar sig hos Robert (Everett) som är gay och hennes bästa vän. Men en natt dricker de för mycket och hamnar i säng. Resultatet blir en gravid Abby, som vill behålla barnet och ha Robert som pappa, men inte äkta make. Robert accepterar och flyttar in med Abby. Så långt är allting frid och fröjd och de första åren med pojken Sam funkar det bra. Men sedan kommer frågorna: Vad är en fikus, pappa? Varför ligger inte du i samma säng som mamma? Frågor av detta slag brottas de med, men tack vare en stor, tolerant och vidsynt krets av familj och vänner, förblir allt idylliskt.
Tills Abby träffar börskillen Ben. Då börjar sprickor framträda och när Ben annonserar att han ska bli delägare i firman i New York, och Abby vill flytta dit med Sam, startar ett krig. Ett vårdnadskrig. Och det är här, ungefär halvvägs, som Det näst bästa, överger den romantiska komedin och glider över i en gay- version av gråtklassikern Kramer mot Kramer. Idyllen rasar och de bästa vännerna blir bittra fiender.
Även om skådisinsatserna förstås inte går att jämföra med de av Dustin Hoffman och Meryl Streep (som vann varsin Oscar för Kramer mot Kramer), så är både Everett och Madonna bra utan att glänsa. Everett kan bli lite kantig och trist ibland och Madonna försöker spela någon annan än Madonna, och det går väl sådär.

Det kan bli lite väl lättviktigt ibland (speciellt eftersom filmen är gjord av veteranen Schlesinger, som regisserat bl a klassikern Midnight cowboy) och, som småbarnsförälder, retar man sig på vissa generaliseringar. Och att det, som vanligt, bara visas den ljusa och gulliga sidan med att ha småbarn. Hursomhelst hade jag kul och njöt i stort sett hela vägen (men, så är jag ju en sucker för romantiska komedier och Madonna, så.).

Detta är inte världens bästa film, inte heller den näst bästa. Dessutom är det framförallt en "tjejfilm", även om jag ogillar att dela in filmer på det viset, så faller denna helt klart in i den kategorin. Men visst, killar, ni ska inte skämmas för att gå på den (ni kan ju ta med en tjej som "alibi", se bara till att näsdukar finns tillgängligt...) Detta blir sommarens komedi, filmen man bör ha sett.

Göran Skoglund