Recension - Bio

Kaurismäki sätter tonen på en gång. Wilms skoputsare har inga skor att putsa eftersom alla har tennisskor numera. När det väl går förbi en smakfullt klädd man är han självfallet en gangster. Traditioner är av vikt. Precis som gangstern iklädd trenchcoat är skoputsaren från en annan tid. Kaurismäki kommer också från en annan tid. I Mannen från Le Havre skulle han kunna vara samtida med Marcel Carné. Men Kaurismäkis kaj är inte dimmig. Däremot blåser det, hårt. Det är svårt att tända cigaretten. Man måste vända kappan mot vinden och skydda lågan med hela kroppen. Precis som man måste skydda sina vänner.

Livet i sig självt är inte det som är besvärligt. Filmen är helt renad från cynism och ironi. Men det finns något som besvärar. "Mirakel händer inte i våra kvarter", säger Outinens Arletty när hon precis förklarats döende av en doktor som inte kan göra mer än att hänvisa till miraklet. Döden skaver. Ensamheten och fattigdomen besvärar. När Wilms Marcel Marx försöker berättiga sin arbetsplats på gatan utanför en skoaffär med att säga "vi är ju i samma bransch" får han en hötande näve som svar. Det är någon som vill ha Marx där Marx är, i rännstenen. För att inte tala om vad de vill göra med Miguels Idrissa, som tillsammans med sin familj kommer till Le Havre i en från utsidan låst container på väg mot London, och som räcks en hjälpande hand från Marx.

Filmhistoriskt har Le Havre haft en betydelse som använts på två olika sätt. I Jean Vigos L’Atalante och i Leos Caraxs De Älskande på Pont-Neuf utgör kuststaden en utväg för huvudkaraktärerna. I Carnés Dimmornas Kaj är staden en utväg för alla förutom just filmens karaktärer. De verkar ha fastnat, och vandrar runt i staden som om de vore till hälften döda. Kaurismäkis Le Havre är lik Carnés, men hans karaktärer verkar snarare vara till hälften levande. Till och med i den svartklädda konstapel Monets ögon glimtar en gammalmodig humanism till ibland.

Mannen från Le Havre är en politisk film. Kaurismäkis saga om illegal invandring aktualiseras genom att den utspelar sig i Frankrike istället för i Finland. Men problemen filmen tar upp är inte specifika för Frankrike. Termen "saga" använde jag inte av en slump. I Mannen från Le Havre utkämpas kampen på en mikroskala. Genom sin poetiska realism visar Kaurismäki att en annan värld är möjlig. Han förfinskar Frankrike och förverkligar drömmar. Och dessutom skapar han en ny genre: den utopiska realismen.

Stefan Ramstedt