Recension - Bio
Fortfarande, mer än hundra år efter mediets födelse, vilar filmkonsten tungt på andra konstarter. Teaterpjäser och framförallt romaner utgör ännu basen till en betydande del av de manus som skrivs för filmen. Förutom alla de nyskrivna böcker som filmatiseras finns de eviga klassikerna som görs i ständigt nya versioner. Bland de verk som getts allra flest chanser på vita duken hör utan tvekan Emily Brontës ”Svindlande höjder”, eller ”Wuthering Heights” som den heter på originalspråket. Väsensskilda och världsberömda regissörer som William Wyler, Luis Buñuel och Yoshishige Yoshida har lockats av berättelsen om passionerad kärlek över klassgränser i 1800-talets England.
Andrea Arnold som står bakom den senaste versionen har på ett tydligt sätt bestämt sig för att göra ”Wuthering Heights” till sitt verk och ingen annans. Perspektivet är på ett tydligare sätt än vanligt den föräldralöse Heathcliffs, som i Arnolds tolkning är en ensam svart pojke som ständigt far illa. Det är dock framförallt filmens estetiska utformning som gör denna nya version så speciell. Arnold har gjort en oerhört fysisk film där landskapet, människorna och naturkrafterna står i ett ständigt samspel med varandra. Medan Laurence Olivier i Wylers version gärna står i fönstret och talar om det fantastiska hedlandskapet, utspelar sig huvuddelen av den nya filmen faktiskt där ute. Det är också häri filmens styrka ligger.
Heathcliffs och Catherines gemensamma eskapader i den fantastiska färgpalett hedlandskapet utgör är mycket vackert och intensivt skildrade. Den oerhört närgångna och intuitiva kameran fångar inte bara människornas rörelser utan lika mycket vindens tjut i buskarna, skalbaggens kravlande över mossan och den ensamma tistelns ödsliga vajande. ”Wuthering Heights” är i sina bästa stunder en njutning att se och lyssna till, och de två skådespelare som gestaltar karaktärerna som unga gör ett utmärkt jobb med att få deras komplicerade relation att bli levande. Samspelet med de övriga karaktärerna är något kantigare men så länge kemin paret emellan stämmer gör det mindre.
Alla som är någorlunda bekanta med den välkända storyn känner till tidshoppet som inträffar efter att en besviken Heathcliff har lämnat godset för att återvända som en herreman några år senare, redo för vedergällning. Det är också ungefär här som Arnolds film börjar falla samman. Den första halvans fria, intuitiva berättande hämmas allt mer av en trohet mot varje liten vändning i relationen mellan Heathcliff och den nu gifta Catherine. De nya skådespelarna gör sitt bästa men kemin mellan dem är dessvärre ganska obefintlig. Resten av filmen består mest av en räcka föga övertygande frustrerade utbrott och det känns som om varje verkligt och artificiellt hinder som kan hålla de älskande ifrån varandra också kommer till användning. Det blir ganska andefattigt.
Det är uppenbart att regissören själv inser detta då hon plötsligt börjar klippa tillbaka till laddade ögonblick från filmens första halva som om hon måste påminna oss om att det verkligen är samma personer. Som filmen nu ser ut hade jag hellre sett att den bara tog slut efter Heathcliffs sorti, den andra halvan är ändå bara en blek parodi på den första. Klass- köns- och rasproblematiken blir aldrig särskilt dynamisk även om den ändå gör de alltmer huvudlösa karaktärernas agerande litet mer trovärdigt. Men det blir ändå mest en tradig melodram av det hela. Arnold, vars senaste film ”Fish Tank” var en riktig pärla, visar fortsatt att hon har stor talang. Förhoppningsvis bjuder hon på en mer helgjuten upplevelse nästa gång.
Kommentarer