Mission: Impossible - Ghost Protocol

  • Svensk titel: Mission: Impossible - Ghost Protocol
  • Originaltitel: Mission: Impossible - Ghost Protocol
  • Speltid (min): 133
  • Release (Bio): 2012-01-27
  • Release (Blu-ray/DVD): 2012-05-23
  • IMDb: Mission: Impossible - Ghost Protocol

Recension - Bio

Innan huvudfilmen visades tre hårresande trailers för andra filmer. Dessa innefattade muskulösa män och exploderande bilar, skrikande flygande monster med tre huvuden och tretton armar. Tio klipp i sekunden. Jag var redan utmattad. Och det var en sådan film jag själv kommit till biografen för att se.

Jag var kort tvungen att redogöra för mig själv varför jag aktivt kommit till biografen för att se en film med titeln ”MI4: Ghost Protocol”.

Ett. Filmen är regisserad av Brad Bird, en man som skrivit fina avsnitt till ”The Simpsons”, och regisserat ännu finare animerade filmer som ”Järnjätten” och ”Superhjältarna”.

Två. Filmens trailer har roat mig en del. Mycket för att vår egen Micke Nyqvist spelar en stor roll. Det är roande att se hur denna smörige kärringfavorit castas som skurk i amerikanska actionfilmer, eftersom de uppenbarligen bara sett honom i Mileniumfilmerna.

Där slutar listan, men det räcker för att få mig att vilja se en två och en halv timma lång actionfest.

Och actionfest blir det. Vilket ska sägas är filmens verkliga styrka. Det är ingen som försöker dölja vad det är frågan om, i sockriga kärleksintriger eller andra hopplösa försök till intrig. Det är fullt ös medvetslös från början till slut. Det besparar mig från en hel del lidelse.

Till en ganska stor del av filmen är det också ganska spännande. Jag sitter på spänn i stolen när agent Hunt klättrar längs husfasaden i Dubai. För ett tag kippar jag till och med efter andan. Jag underhålls också av de tekniska leksaker gänget i filmen har att leka med. All framtidsteknik och fantasi-hokuspokus ställs sida vid sida med Ipods och Ipads.

Men det blir för mycket av det goda, som inte är gott nog till att börja med. Ungefär halvvägs tappar filmen fart. Det är fortfarande roligt att se Nyqvist kläcka ur sig oneliners på engsvelska. Då och då hettar det fortfarande till, men mycket är upprepningar på saker som redan hänt en gång.

Jag är fortfarande tacksam för att Simon Pegg inte tillåts flamsa loss, utan framstår som en ganska seriös karaktär. Efter fjolårets Paul trodde jag att den killen var bortom all hjälp.

Men jag blir ändå trött i skallen och mör i kroppen. Kan inte ta in mer. Bryr mig inte. Handlingen är ovidkommande, talar inte till mig. Allt är bara nonsens som dessutom inte går ihop ens i sin egen kontext. Jag bryr mig inte om vem som är hjälte eller skurk längre. Nyqvists karaktär har till och med en poäng när han säger att världen måste gå under för att kunna börja om på ett bättre sätt.

Till en sån här film spelar det nog (och nu gissar jag) ingen roll vem som regisserar. Eller om någon regisserar alls. Tom Cruise och grabbarna borde kunna reda sig själva vad det gäller att maskulint kackla fram nån mening då och då. En stunt-kordinator kan behövas, och en skripta som talar om vilken riktning de ska gå/slänga sig i. Sedan lämnar hen usb-minnet till klipparen som klipper upp det hela i femtiotusen klipp.

Känslan som återstår när filmen är slut. Jag vill aldrig se en actionfilm igen.

Kim Ekberg

Kommentarer