Recension - Bio

Jag såg Stephen Daldrys ”Timmarna” då det begav sig och tyckte att det var en mycket bra film. Då var jag tolv år. När jag nu ser den med vuxnare glasögon inser jag dess tillkortakommanden, den smäktande sentimentaliteten och den hårresande musikanpassningen. Det krävs helt enkelt en fysisk eller mental tolvåring för att uppskatta filmen.

Detta är passande eftersom huvudpersonen i ”Extremely Loud and Incredibly Close” är just en tolvåring. Därför borde rimligtvis amatörfilosofi och funny facts kunna passera utan att filmen framstår som allt för infantil. Jag känner mig tyvärr mer understimulerad än på länge när jag ser den.

Om ”Timmarna” var sentimental, är denna rent patetisk. Det ska gråtas och kramas i varje scen, människor ska bli arga och sedan försonas, gång på gång. Det är hutlöst att en så förutsägbar film ska behöva traggla i två timmar för att nå fram till en poäng man förstod redan av att läsa synopsen.

Detta verkar dock vara ett tecken i tiden, att filmer bara blir längre och längre. Tittar man i bioprogrammet är varannan film runt två och en halv timma. Jag vill se filmer som är så långa som innehållet berättigar dem till.

Elfte September används som en ackumulator för känslosvallet, och rättfärdigar detta. Förmodligen är det därför filmen har rosats så mycket i staterna, oscarsnominerats och allt vad det heter. Klankar man ner på filmen klankar man ner på 9/11 helt enkelt.

Det är inte okej att använda en nationell tragedi som ett försäljningsargument. Filmens idé om denna katastrof som en nationsenande händelse är dessutom befängd. Snarare har följderna blivit skräckpropaganda emot din nästa, isolation och människoförakt.Gapet mellan klasser, religioner, kulturer är större än någonsin.

Vems felet är blir aldrig viktigt. Inte ens att det finns något fel. I den här filmens universum uppmuntras egensinne och oliktänkande, något som ligger ganska långt ifrån dagens verklighet.
Det finns (uppriktigt) känslosammare scener som grundas i att huvudpersonen tillåts vara ambivalent. Skådespeleriet är överlag bra, och det är gripande att se Von Sydow stappla runt inte olik den åldrade Buster Keaton. Sandra Bullock har goda utsikter att i framtiden väldigt mycket likna Dianne Wiest, vilket vore ett stort framsteg.

Men det är för tillrättalagt, dött. Fotografiet är högupplöst och lite digitalt tillsuddat i efterhand för att ge den rätta Cannon 5D-känslan. Och uppe på alltihopa ligger hisnande påträngande minimalistisk musik av Alexandre Desplat, mannen som gör sitt bästa att förstöra alla filmer som kommer just nu.

Quirky tas också till en ny nivå, en storartad Hollywood-nivå där varje handgjord liten scrapbook-del känns layoutad i illustrator och maskinellt tillverkad. Äktheten är smärtsamt långt borta, vilket kanske också förklarar avsaknaden av känslor i min kropp medan jag tittar på filmen.

”Otroligt segt och mördande tråkigt” hade varit en bättre titel för den här filmen, hehe hehe.

Kim Ekberg