Recension - Bio
För andra gången någonsin kammade i år en stumfilm hem Oscarsstatyetten för bästa film när den amerikanska filmindustrin traditionsenligt samlades för att fira sig själv. När Wings på den allra första galan 1929 vann priset måste det tyckts som om det var både den första och sista gången en stumfilm skulle lyckas med detta. Ljudfilmen hade anlänt och dess maktövertagande var snabbt och brutalt. Men det visade sig alltså inte stämma och The Artist har vält både jurymedlemmar och kritiker över ända sedan den uppenbarade sig vid förra årets Cannes-festival. Vad är det då som gör att ett sådant självmedvetet anakronistiskt projekt har lyckats frälsa så många?
Svaret ligger nog mycket i att regissören och manusförfattaren Michel Hazanavicius lyckats rida på den nostalgivåg som för närvarande tycks blomstra i Hollywood. Bland övriga pristagare på Oscarsgalan fanns Scorceses Hugo (premiär inom kort) och Allens Midnatt i Paris, två filmer som delvis utspelar sig under det tidiga 1900-talet och båda innehåller oräkneliga referenser till den tidiga filmhistorien. ”The Artist” är sålunda inte bara en stumfilm utan en stumfilm om stumfilm. I en story som lånat friskt från klassiker som ”Singin' in the Rain” får vi följa en skådespelares fall från stjärna till utfryst när det förhatliga ljudet gör intrång och publiken vill se nya ansikten och höra ljuva röster. Hans namn, George Valentin, för naturligtvis tankarna till Rudolph Valentino och det är matinéhjältar som honom och Douglas Fairbanks som tycks ha stått modell för huvudkaraktären.
Filmen är mycket rappt berättad och full med infall och blinkningar till publiken. Den centrala kärlekshistorien mellan Valentin och den stigande stjärnan Peppy Miller har man knappt brytt sig om att gestalta, varje steg i deras förhållande följer mycket medvetet mallen och väldigt litet tid avsätts åt att fördjupa karaktärerna. I stället består ”The Artist” av en ändlös räcka självmedvetet ironiska gester och referenser till all möjlig filmhistoria. Man får bl.a. lära sig att Hazanavicius har sett Citizen Kane och några 30-talsfilmer, vilken glädje publiken nu ska ha av det. Särskilt mycket klassisk stumfilmsestetik finns däremot inte, vare sig i filmerna i filmen, eller ”The Artist” själv vilket gör att denna förmodade hyllning till stumfilmen mer känns som att den är vänd till en publik som sett mycket litet eller inget alls från epoken. Faktum är att stumfilmens föregivna uttrycksmedel framförallt används som en källa till billig humor filmen igenom och så mycket mer än så blir det aldrig.
Men det mest väsentliga återstår fortfarande. Hur fungerar ”The Artist” som filmupplevelse? Jag är frestad att säga inte alls men det vore en överdrift. Det finns en viss charm i det lättsamma tonläget och flera biroller, däribland James Cromwell som Valentinos butler, utgör fina figurer. Problemet är att det glättiga, ironiska tonläget i längden blir påfrestande liksom skådespelarnas fåniga minspel och den hiskeligt hetsiga musiken. Relationen skådespelarna emellan är från första början tillgjord och uppenbart ytlig och alla karaktärer förpassas till karikatyrer. Särskilt Valentinos fru representeras på ett väldigt nedlåtande sätt, hon är uppenbart bara ett hinder i vägen för den sanna kärleken som i detta fall dessutom är högst plastig. I slutändan känns det mest som om man sett en väldigt lång trailer till en fartfylld men oengagerande och till och med ganska tråkig parodi på en stumfilm från 30-talet. Har man inte sett någon stumfilm tidigare finns det kort sagt några tusen bättre ställen att börja på.
Kommentarer