Recension - Bio

Chippendalefilmen är en genre i sig, med Carlyle-klassikern "Allt eller inget" som starkast gnistrande kronjuvel. "Like Mike" (,filmtitlar på rim borde vara lika förbjudet som poesi på rim,) är kvantitetskonungen Steven Soderberghs bidrag till genren. - Ett skepp som kunnat segla hela vägen i land, voro det bara inte för det tunna manuskriptet.

Filmen kretsar kring ett team (manliga) strippor i Tampa, U.S.A. Storyn är totalt ointressant, och lämnas därmed däran. Symbolvärdet är däremot gäckande, och just här känner vi igen våran gamle Söderberg. Likt Godard-osande prostitutionsanalysen "Girlfriend Experience", så handlar det om hur det "Kaptialistiska Systemet"(tm), gör våra kroppar till varor.

Den här gången rör det sig om en manlig kropp, och en kvinnlig blick. Men i huvudsak handlar det fortfarande om hur individualistisk jakt på lycka inbjuder till prostitution av ett eller annat slag.

Det hela känns mycket initierat, utan att vara för insatt själv. Men jag känner igen en del från nyligen avslutad U.S.A-irrfärd. Det skitiga i det glammiga, den onyanserade självbilden, och den eviga strävan upp upp upp.

Misären får ett rimligt ansikte i en värld där yta betyder mycket. Det är inte svart och lerigt, utan snarare blankpolerat och neonskimmrande. Vilket gör ännu ondare att se.

Skådespelarna är fingertopps-castade, och levererar med stor trovärdighet den stapplande intrigen. Matthew McConaughay är en skådis som här finner sitt rätta element, som sleezy karaktärsskådis snarare än soldränkt hunk. I honom går det överraskande nog att skönja en möjlig arvtagare när inte Willhem Dafoe orkar mer.

Men lika mycket som det diegetiskt glossiga bidrar till filmens karaktär, sänks den av det icke-diegetiska. Filmen klipps som om den vore häftig. Vilket bjuder in till trevliga kvällar för tjej-gänget, men avproblematiserar den en hel del. Häftiga montage till ball musik borde rimligtvis lämnats kvar på mind-mappen.

Men inte ens det skickliga hantverket kan dölja att detta är en film skriven efter en färdig manus-mall, där varje motgång får en motsvarande medgång. Det blir tröttsamt när det slutligen staplas scener som är med bara för att de måste vara med, för att det är någon som har bestämt att det är så en film ser ut.

Med titel efter titel fortsätter Steven Soderbergh uppvisa sig som en lovande regissör, men frågan är om han någonsin ska nå hela vägen fram? Kanske borde han dra ner en smula på produktionstakten, och faktiskt tänka igenom vad han vill uppnå.

Kim Ekberg