Faust

  • Speltid (min): 140
  • Release (Bio): 2012-08-17

Recension - Bio

Tack vare regissören Aleksandr Sokurovs något överraskande guldlejon vid fjolårets filmfestival i Venedig har årets svenska biorepertoar fått ytterligare ett ryskt tillskott efter Andrey Zvyagintsevs utmärkta ”Elena”. Sokurovs ”Faust” är en högst egensinnig tolkning av den uråldriga legend som fått sin kändaste tolkning hos Goethe men har rötter åtminstone så långt tillbaka som till medeltiden. Filmatiseringarna är redan talrika med Murnaus ”Faust” och René Clairs ”Djävulens bländverk” som de stora höjdpunkterna. Där den förra bländade med fantastiska effekter och studiobyggen och den senare bjöd på en underbart originell Mephistophelestolkning av Michel Simon, försöker Sokurov skapa en slags totalbild av en mänsklighet i förfall där begrepp som godhet och ondska alltmer förlorat i relevans.

Tiden tycks vara ungefär samtida med Goethe och den skitiga stadsmiljön är noggrant och inlevelsefullt skildrad med råttor, smutsiga krogar och stökiga gator. Att filmen inleds med en väl närgången skildring av hur vetenskapsmannen Faust skär upp en död man säger en hel del om den fysiska påtagligheten. Anton Adasinskys motbjudande Mephistopheles tillsammans med Sokurovs återkommande förvrängningar av bildens perspektiv förstärker känslan av att det är en högst sunkig värld vi får titta in i. Tyvärr är det ungefär där gränsen går för vad Sokurov lyckas förmedla med denna långrandiga, ojämna och rakt ut sagt ganska ointressanta Fausttolkning.

Den medelålders professorn drivs till sitt avtal med djävulen mindre av törst efter svar på livets stora gåtor och mer av begär efter den väldigt unga Margarete. I själva verket tycks det som om det är ren livsleda och likgiltighet som leder Faust mot avgrunden. Kanske vill Sokurov med detta säga något om mänsklighetens eviga villkor för den som eventuellt vill lyssna under två och en halv långa timmar, men frågan är hur många han lyckas nå fram till. Fans av regissören uppskattar måhända den visuella lekfullheten och tilltagande surrealismen men för den som bara ser trötta manér och långdragna utvikningar hjälper detta knappast.

Johannes Hagman

Kommentarer