Äta sova dö

  • Speltid (min): 100
  • Release (Bio): 2012-10-05
  • Tagline: Du har ingen chans! Ta Den!!!

Recension - Bio

I en tid när klass så gott som försvunnit ur den politiska debatten och svensk film med något enstaka undantag ägnar sig helhjärtat åt identitetskrisande individer eller möjligtvis familjer, behövs nya röster. En av de utan tvekan mest inspirerande av dessa tillhör Gabriella Pichler, regi- och manusdebuterande med ”Äta sova dö”, en film som redan på förhand väckt mycket uppmärksamhet. Och det med rätta då det inte precis hör till vanligheten att man får nöjet att se en så pass både stilsäker och brännande aktuell skildring av ett Sverige vi i vanliga fall får höra allt för lite om.

En av de saker som ”Äta sova dö” till en så med svenska mått mätt ovanlig film är att den till stor del saknar det dramaturgiskt överarbetade tilltal som svenska filmskapare verkar tro att publiken kräver. Snarare än att följa en enkel tråd är Pichlers skildring av den unga fabriksarbeterskan Raša uppbyggd kring skarpt iakttagna vardagliga scener som tillsammans ger en bild av hennes tillvaro i det lilla nordskånska samhälle där hon lever i tät symbios med sin bosniske pappa. Den närgångna handkameran, de slitna miljöerna och de med små medel fylligt skildrade karaktärerna påminner starkt de belgiska bröderna Dardenne (”Barnet”, ”Rosetta”). Men filmen lyckas i sin precisa och dynamiska skildring av samhället och dess människor hitta en egen ton.

Tack vare en fin känsla för miljöer, språk och beteende lyckas Pichler få den lilla skånska hålan att andas av liv. Det är på flera sätt en ganska otrevlig plats full av fördomar och ogästvänliga miljöer men ändå blir filmen ett slags försvar för den multikulturella arbetarklass som oftast hamnar i kläm när det ska sparas in, läggas ned och sägas upp. Så även i filmen men trots att uppgivenheten sprider sig efter att Raša och flera medarbetare blivit arbetslösa och de slussas runt i välmenande grupper hos arbetsförmedlingen så finns det en gemenskap och sammanhållning som gör att man bryr sig om varandra efter förmåga.

Amatörskådespelarna är genomgående utmärkta och särskilt lyckade framstår Nermina Lukač som Raša och Milan Dragišić som hennes pappa. Deras fina samspel gör att den ovanligt dynamiska relationen blir den emotionella kärna som filmen kretsar kring. Även om ”Äta sova dö” ur ett stilistiskt perspektiv inte är särskilt originell inom dagens europeiska film där den handkamerabaserade realismen står som fundament bakom exempelvis den nya rumänska filmen, är dess tilltal och patos mer unikt. ”Äta sova dö” är helt enkelt en av de bästa svenska filmerna på länge.

Johannes Hagman

Kommentarer