Recension - Blu-ray/DVD
Ja, du har sprutskräck. Eller, om inte, låtsas. Du vet hur det är; innan du får sprutan känns tiden som en sekund utdragen till en evighets rädsla och skräck. Men när nålen väl har kommit genom skinnet så är det inte skarp, outhärdlig smärta du känner. Något annat. Metall som är innanför huden, kall vätska som pumpas ut i blodomloppet. En mer molande, märklig känsla. Precis så känns Happiness. Som en långsam värk och en nästan overklig sensation. I några, utdrrraaagna scener, ligger den effekten under din hud. För långa scener i sovrum, ohyggligt långa blickar och framför allt; den sista mötet mellan den unge pojken och hans far.
Livsöden som bankas och kavlas ut läggs upp mot våra nyfikna, brännande blickar. Happiness handling ligger i omlopp runt systrarna Joy, Trish och Helen. Först följer vi Joy (ironiskt namnval?), den misslyckade dottern utan vare sig familj, pengar eller lycka. Filmen fortsätter sedan genom att växla mellan familjemedlemarna; morföräldrarna, deras barnen och människor de kommer i kontakt med.
Allt eftersom scenerna avlöser varandra tecknas en annan verklighet än den vi först uppfattade. Händelser vilka kanske är vanligare än vill tro, och defintivt vanligare än vad Hollywoods flesta alster har visat oss, dyker upp lika oväntat som livets egna vändningar. Sakerna som visas är brutalt ärliga, ibland väldigt störande, och mycket av det här skulle den drömska filmfabriken inte vilja ta i med tång. Vi ser hur Trish sexliv är åt helvete för hennes make Bill är i sitt privata helvete; han älskar småpojkar mycket mer än sin fru. Helen, den vackra och mest lyckade av systrarna, lever ett ytligt liv men försöker skriva böcker som är djupa, rädd att bli genomskådad för sin ytlighet, plågad av prestationsångest. Runt, mellan, under och bakom dem snurrar systrarnas föräldrar, på väg ifrån varandra, och andra i varierande grad tragiska öden.
Tidigare har regissören Todd Solondz gjort "Welcome to the Dollhouse", en annan svart komedi/drama om den på utsidan välputsade familjeytan men den på insidan sönderslitna gruppen. Den gången ur mellandotterns perspektiv. Happiness byggs upp som "Pulp Fiction", "Magnolia" och flera av Robert Altman´s filmer som "Short Cuts" och "Nashville". Man tar en grupp människor med ett band mellan varandra och och låter sedan kameran gå runt och följa de olika personerna under en kortare tid (oftast ett par dagar) i deras liv. Ibland knyter man ihop deras historier mot slutet, ibland inte. Innehållsmässigt avviker den delvis från några av de filmerna och flyttar istället siktet mot de ögonblick där man krossar bilden av den lyckliga familjen och visar alla sidor, dolda som kända. "The Ice Storm" och "American Beauty" är två självklara, men kanske inte 100% lika, syskon. Solondz har plockat ihop ett mycket "vanligt" gäng människor av ständiga birollsinnehavare (Jane Adams, Dylan Baker) eller fallande stjärnor (Lara Flynn Boyle, Jon Lovitz). Outstanding är Dylan Baker som pederast, inte för att rollen är mest uppseendeväckande i filmen utan mer för den lågmäldhet med vilken han genomför rollen och gör den smärtande trovärdig.
Det är inte lätt att tycka om Happiness. Många kommer uppleva den som provocerande och äcklig bl.a för den moraliserar inte över människornas leverne utan skildrar det ovanligt klarsynt och objektivt. Den knäcker dig, likt Nicholas Cages äventyr i "Leaving Las Vegas", och den unket illamående känslan är svår att skaka av sig. Den gnider och skaver sig mot många ömma punkter och ibland är det nästan outhärdligt att se. För det ligger så nära oss att man inte kan undgå att jämföra, granska och reflektera över sitt eget liv efter filmen är slut.
En teori : För de flesta i filmen handlar det egentligen om hur man väntar på den perfekte, det perfekta tillfället, det perfekta jobbet och till sist inser att man har väntat alldeles för länge på nåt som aldrig kommer hitåt. Och då hur man måste krypa tillbaka och kanske nöja sig med det man kan få bara för att ha någon/något att försöka älska iallafall. Det handlar om människor, för att använda en annan New Jersey bos ord, som aldrig hittade sitt "Promised Land" och nuförtiden sällan vågar drömma om det. Om människor som var "Born to Run" men aldrig flydde eller ovetande sprang åt fel hela tiden. Livet blev visst inte riktigt blev det du drömde om i dina ungdoms dagar?
En till teori : För alla handlar det om det fortsatta sökandet efter lycka. Hur det som de trodde rymde lyckan visade sig vara tomt eller att lyckan helt enkelt tog slut. Och hur några kan gå vidare, splittra allt som var förut, för en ny chans. Ett chansning som ingen kan vara säker på att den infrias. De bara hoppas. Precis som vi.
Fast Happiness är en störande och otäck upplevelse, med lite ljus inombords, är det ändå en mycket mänsklig blandning av snapshots från liv som många lever men vi väldigt sällan får se på filmduken. Det är Happiness svagt skimrande skönhet.
Kommentarer