Recension - Blu-ray/DVD

”Scream-”, Freddie Kruger- och Jason Voorhees-generationen, som vuxit upp med allehanda blodiga skräckfilmers splattereffekter samt med vansinniga seriemördare, kommer nog att förundras över de överord som jag ämnar ösa över dagens skriftobjekt, Jaws. Jag tror nämligen att den krypande skräcken som Jaws ger den koncentrerade åskådaren kan vara för mycket för den unga splatterfantasten. Eller för lite.

I och med dessa första rader står det helt klart att jag värderar denna 25-åriga dramaskräckis mycket högt. Den får 100% i alla kategorier och om jag kunde så skulle jag ge den 110% i vissa.

Jaws är en banbrytare i sin genre och har varit ett kärt kopieringsobjekt för många nya och gamla filmskapare. Den monstruösa hajen har efterföljts av 3 hajuppföljare, pirayakusinerna, människoätande ormar, ödlor och allehanda andra aquatiska och landlevande åbäken.
Själva historien är rätt enkel. En stor, vit haj terroriserar en kuststad och dess badande gäster. Tre omaka gubbar ger sig ut för att ta kål på fisken. Det kunde ha blivit så dåligt och patetiskt.

Man kan bara ana vilket slutresultat man hade sett om inte regissören Steven Spielberg hade satt sin hela själ och sin hälsa i arbetet och om inte producenterna Zanuck & Brown hade haft den självdestruktiva inställning de hade. ”Det blir succé eller så blir nästa måltid i soppkön”.
Just det, sällan har en film haft så stora produktionssvårigheter som just Jaws. Om denna inspelning och dess vedermödor kan man se en 55 minuters underhållande dokumentär på DVD:n. Den är nästan lika intressant som filmen själv.

Nu en parentes inför kommande påståenden.

(Då jag betygsätter regissörsarbetet i en film så ser jag på bl.a. på följande: Är regin samstämmande med filmens budskap och hur påverkar den filmens andra delelement? Man kan se en världsberömd och högt uppskattad regissör förstöra underhållningsvärdet i en film genom att överskatta sina egna egenskaper. Hans regi är kanske teoretiskt utmärkt, men den upprätthåller inte den stämning som filmen måste ha för att bli trovärdig. Regin är kanske utmärkt men osynkroniserad med resten av underhållningsfaktorerna. Det är helheten som styr de enskilda faktorerna då man betygsätter dem. Således kan en medioker regissör få ett högt poängantal då hans standardregi matchar resten av filmens förväntade stämning.

Vi tar ett exempel: Mel Brooks regi i ”Blazing Saddles” är inte ens närapå mästerligt, snarare ganska sedvanligt. Men i kombination med ett lysande manus, fantastiska skådespelare och en förväntad vulgär display av det hela, så blir hans regi ändamålsenligt och helheten underhållande. Alltså är hans arbete värt 100%.
Om nu, vi säger, actionregissören Michael Bay tillåtits regissera filmen, så skulle slutresultatet antagligen vara annorlunda och poängantalet för hans regi endast 65% oavsett om han använt samma skådisar och manus. Vem vet? Hypotetiskt tänkande.)

Efter denna parentes kommer vi till kritan: Jaws är en Steven Spielberg film och inget annat. Hans stämpel, hans metoder och hans fingeravtryck finns på alla filmrutor och hans stil kan inte härmas. Och gör man det så märks det. Steven Spielberg är den mest framgångsrika, kommersiella regissören genom tiderna. Nästan allt han rör blir guld oavsett vilken roll han innehar i ifrågavarande produktion. Visserligen finns det filmer som i helhet inte lyckats speciellt bra, men Spielbergs teknik och engagemang syns i var och en av dem och några usla produktioner finns inte.

Spielberg är också en banbrytare på många filmiska områden. Han har gett oss enstående skräckupplevelser, sagor, action och äventyr så det osar om det men också alla tiders bästa skildringar av slavarna i södern, judeutrotningen och sanslös krigsföring. Spielberg är en enastående filmskapare och en underhållare av högsta rang.

Jaws har alltså hela 25 år på ryggen. Den unge och begåvade Steven hade gjort några TV produktioner och två uppmärksammade långfilmer innan han satt tänderna i Peter Benchleys havsmonster. Efter stora vedermödor färdigställdes detta mästerverk som idag är en av de mest framgångsrika filmerna i historien.
Redan med Jaws kan man se Spielbergs metodik. Han bygger upp spänningen genom att inte visa det man skall vara rädd för. I samband med att spänningen stiger börjar man se det hemska, i detta fall hajen. Han döljer effektivt och visar precis det som behövs för att stimulera, varken mer eller mindre. Han använder snabba klipp och en rik färgsättning samt ett enastående samspel mellan musik, ljud och bild. Till detta adderar han specialeffekter som heter duga. Även om man idag skulle ha mera avancerad animatronik eller digitala effekter, är den gamla hajen fullständigt gångbar. För den som aldrig sett filmen, rekommenderas att inte se dokumentären innan spelfilmen.

Spielberg manipulerar åskådaren precis som han vill. Lyckligt nog blandade sig producenterna i detta kreativa arbete mycket lite… knappt alls. Han lyckas med manipuleringen genom att använda såväl aggressivt kommersiellt tänkande och naiv enkelhet. Man kan skratta åt sig själv för att man faller för detta bedrägeri. Och varför skulle man inte? Spielberg erbjuder oss fantastisk underhållning och vi får valuta för pengarna. Hans suggestiva regi i Jaws är värd en Oscar, men dessvärre fick han ingen. Den gick till ”One Flew Over The Cocoos Nest”. Däremot begåvades Jaws med Oscars för musik, klippning och ljud. Och Spielberg har senare burit hem en del statyetter.

Att använda en haj som skrämselattribut är inte mindre en fullständigt genialt. Hajen har redan som fisk ett tvivelaktigt rykte, den finns i nästan alla hav och den är ett rovdjur. Samma gäller elementet vatten. Tanken på ett bottenlöst djup där monster bor är mindre angenäm. Visst kan man plaska omkring i en pool, men få är de som simmar mitt i ett hav utan att tänka på vad som kanske luktar på ens speciella dofter 3 kilometer ner… eller precis intill.

I Spielbergs film blir denna kombination kännbar. En av hjältarna, sheriffen Martin Brody, är nämligen rädd för vatten. För att inte tala om hajar. Fiskaren Quint har personliga orsaker att hata hajar och låter Brody lida av detta då han driver sin besättning allt längre ut på havet. Den tredje hjälten, Hooper, ser med fascinerande vetenskapsögon på monstret och tar onödiga risker. Denna omaka trio garanterar en oförglömlig resa till skräcken.

Robert Shaw (RIP) gör rollen som den ärrade fiskaren med briljans. Han var inte Spielbergs första val, men med facit i handen ett perfekt alternativ. Richard Dreyfuss spelar den dumdristige Hooper, även han är alldeles ypperlig. Den bästa rollprestationen görs dock av Roy Scheider som lyckas spegla en fruktansvärd rädsla inför det kända men osynliga hotet. Hans sheriff är alla tiders antihjälte.

Spielberg lägger en hel del vikt på att lära oss att känna dessa individer innan han kastar dem ut i strid. Och i stridens hetta blir vi varse om den fjärde huvudrollsinnehavaren, hajen, eller Bruce, som den vänskapligt kallades. I en kombination av äkta vita hajar och en animatronisk haj har Spielberg skapat ett visuellt trovärdigt hot. Hajen har inga känslor eller något hat. Den söker föda och tar det den hittar. Först då den skadas blir den farlig får jägarna. Då skyddar den sitt territorium med alla tänkbara medel och mer än så är det inte.
I usla uppföljare har man gett hajen hämndkänslor och mer än lovligt med intelligens. Vissa åskådare har sett förra årets hajfilm ”Deep Blue Sea” som en vidareutveckling av Jaws, men där Jaws låter bli att överdriva allför mycket, så gör ”Deep Blue Sea” det väldigt medvetet och med råga och är snarare en kärleksfull hyllning till det som Spielberg skapat, än en usel uppföljare.

En stor skillnad mellan Jaws och största delen av kopiorna är att Spielberg inte behöver använda överdrivna våldsskildringar, spruckna tarmar eller intensiva kaskader av blod för att skapa den obehagliga illusionen. Det finns naturligtvis exempel på dessa element, men så litet som möjligt. Om Jaws skulle nyfilmatiseras (hoppas man inte gör det) så skulle allt tarmar stritta åt alla håll och kanter. Nej, Jaws styrka ligger i det intensiva sättet som Spielberg väljer att visa handlingen i. Och i en förbaskat bra story.

DVD:n är, även den, helt exemplarisk. Kanske kan man urskilja en lätt kornighet i materialet, men färgerna och filmens visuella intryck är ypperligt bra. Jag har en tämligen ny version även på VHS och jämförelsevis kan man bara konstatera att kassetten är skit! DVD rules!

Ljudet är fantastiskt med tanke på att originalet var mono. Nu har vi förärats med en 5.1 Dolby Digital mixning och det låter prima. Det är klart att surroundhögtalarna får finna sig i att vara ganska passiva, men dock är den audiella bilden klar och tydlig. John Williams legendariska musik låter förbaskat bra och är genialt perfekt i denna film.

DVD:n för övrigt är också föredömlig. Den innehåller bl.a. en dokumentär om hur Jaws gjordes och man skulle önska att alla filmtillverkare skulle förse sina DVD:n med liknande, roliga egenskaper. För oss filmfantaster kan en sådan egenskap väga mycket i val av film.

Avslutningsvis vill jag varmt rekommendera denna höjdare till alla som vill ha en spännande stund tillsammans med en av filmhistoriens mest fruktade monster. Detta är ett mästerverk av en nyskapande, framgångsrik och inflytelserik amerikansk regissör.

Jan Ahlgren

Andra recensioner