Recension - Blu-ray/DVD

"A Good Day to Die Hard" är den femte filmen i följetongen om den seglivade New York-snuten John McClane. Efter att ha övat skytte utan läsglasögon, fått en ordbok av dottern Lucy och tagit flyget till Ryssland, uppstår plötsligt en ny situation för gamlingen McClane: Han blir som en fisk på torra land. På bortaplan saknar han både allierade vapenbröder och grundläggande språkkunskaper. Actionhjältens syfte med resan är att försöka hjälpa sonen Jack som trasslat till det för sig. En extra farlig ryss i sammanhanget är den morotskäkande (!) dansören. En helt ny nivå av skurk som tänker på kostcirkeln.

Det är just i scenerna mellan Jack McClane (nykomlingen Jai Courtney) och John McClane (veteranen Bruce Willis) som filmen blir någorlunda relevant och intressant. Återkommande far-och-son-dialoger där den ene försöker överglänsa den andre. Där den försummade sonen är mer känslomässigt hämmad än den karriärbesatte pappan. John McClane vore inte mycket till actionhjälte om han inte brydde sig om resterna av sin familj. Det är så vi relaterar till honom. Fast femmans slut är i klämkäckaste laget. Ger en alldeles för sockrig eftersmak.

Men nu rör det sig inte om ett kammarspel av Bergman. Utan en renodlad actionfilm i nivå med fyran. Det finns inte många döda sekunder i Die Hard 5. I linje med föregående pangpangfilmer förekommer en hejdlös demolering av statlig egendom. John McClane med son träder in i en sal där det finns stora kristallkulor. Ni tror väl inte de går sönder på grund av ett ohämmat kulregn? Och då har jag inte ens nämnt det överlastade helikopterinfernot eller den hyperintensiva biljakten (inzoomning, utzoomning, explosion). De scenerna får buddy-cop-kollegorna Riggs & Murtaugh att framstå som glada amatörer. Yippee-Ki-Yay mother Russia!


Fråga: När får vi träffa ex-frun Holly?

Läckraste repliken: ”We’re not a hugging family.”

Johan Karlsson