Recension - Bio

Superman, eller Stålmannen som han fortfarande heter i mitt medvetande, är tillbaka på den stora duken efter ett par års frånvaro. Det handlar om ännu en reboot av en filmserie, det är ju populärt nu för tiden. Den här gången är det Henry Cavill som tar på sig de numer kalsonglösa trikåerna och flyger runt och räddar världen från all tänkbar ondska.

Stålmannen som karaktär behöver knappast någon presentation, och jag måste säga att jag blev förvånad att så stor del av filmen utspelade sig på hans hemplanet Krypton. Ni kan ju det där, Krypton håller på att gå under och forskaren Jor-El skickar sin nyfödde son ut i rymden för att överleva. Av någon anledning har dock regissören Zack Snyder och hans kumpaner bestämt sig för att visa en hel del från Krypton, som inte liknar det Krypton vi sett tidigare på film. Det är inte längre en vit, karg, tyst planet av kristaller, utan det är full fart med flygande farkoster och flygödlor man kan rida på. Japp, precis vad vi inte behövde. Jor-El, spelad av Russell Crowe, skickar fortfarande ut sonen Kal-El i rymden, det har man åtminstone inte ändrat på. Den militäre ledaren och galningen Zod förpassas till fantomzonen, det har man inte heller ändrat på. Gott så.

Väl på jorden blir ju lille Kal-El omhändertagen av farmarparet Jonathan och Martha Kent i Smallville, Kansas. Han växer upp och försöker förstå varför han är annorlunda, varför han kan göra saker ingen annan kan. Samtidigt som Jonathan Kent försöker stötta honom i allt försöker han också övertyga Clark, det jordnamn Kal-El fått, att hålla sina krafter hemliga.
Clarks uppväxt berättas genom ett antal återblickar, och även om jag inte är ett stort fan av just återblickar är det bra sekvenser, och föräldrarna Kent spelas utmärkt av Kevin Costner och Diane Lane.

I nutid försöker Clark hitta sig själv, likt Bruce Banner driver han från stad till stad, gör lite goda insatser och drar sedan vidare. Likt Wolverine gör han detta med stora muskler och rejäl ansiktsbehåring. För gud förbjude att vi gör något originellt...

Nåväl, efter mycket om och men får Clark sin trikå, han tränar mer på sina förmågor, rakar sig och skaffar sig ett jobb som superhjälte, lagom tills att Zod kommer till jorden och kräver att få honom utlämnad. Annars ska han gå Alderaan på jordens arsle, typ. Så nu blir det fight, kryptonier emellan.

Och jädrar så tråkigt det blir. Två i det närmaste osårbara karaktärer som slåss och kastar varandra genom skyskrapa efter skyskrapa. De materiella skadorna är enorma, medan grabbarna grus själva inte ens får en fläskläpp. Tråkigt. Tråååkigt!

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. Som ett stort Stålmannen-fan sedan barnsben ville jag verkligen se en ny film som gör karaktären (som i ärlighetens namn är ganska tråkig) rättvisa, men detta försök nådde inte heller hela vägen fram. Henry Cavill var jättebra i huvudrollen, till skillnad mot Brandon Routh i ”Superman Returns” som mest försökte spela Christopher Reeve gör han något eget av Stålis. Diane Lane och Kevin Costner är också bra, och Michael Shannon gör allt han kan med General Zod och hamnar inte helt i skuggan av Terence Stamp. Russell Crowe, nja, han var inte värdelös. Det var också uppfriskande att slippa Lex Luthor, som är en minst sagt uttjatad skurk. Men varför, VARFÖR kände man sig tvungen att avsluta filmen med en femtioelva minuter lång CGI-fight som aldrig ville ta slut? Vi såg det i ”Transformers 3” och i ”The Avengers”, och det var inte kul ens då.

Betyg? Det pendlar mellan en stark tvåa och en svag trea och det är enbart Cavill som ser till att trean landas.

Fredrik Liljegren, chefredaktör