Recension - Bio

Så, nu var det dags igen för Bilbo, Thorin, Bombur, Bofur, Toker, Glader, Trötter och kompani att tillsammans med den piggaste pensionären i Middle Earth, Gandalf, fortsätta sin resa till berget Erebor där den fruktansvärde draken Smaug likt Joakim von Anka ligger och drar sig i sitt guldbad. På resans väg möter de spindlar, orcher och Micke Persbrandt (fråga mig inte vad som är läskigast) och hinner även med att hälsa på hos alverna i skogen, där en i sällskapet börjar flirta lite med alven Tauriel (ett nytillskott för filmerna har jag förstått).

OK, vi kan ta det direkt så är det gjort: jag har inte läst ”The Hobbit” och tänker inte göra det heller. Därför kan jag inte uttala mig om huruvida Jacksons alla ändringar är bra eller bara rent hemska. Faktum är att jag inte bryr mig. Jag ser filmerna som en skapelse i sig, och då funkar det.

”Hobbit: Smaugs ödemark” är i mitt tycke ett rejält uppsving från den förra filmen, som var alldeles för fjantig för min smak. Det var helt enkelt för mycket buskis på Stefan och Krister-nivå. Allt sådant är lyckligtvis frånvarande i den här filmen, som dock inte är perfekt på något sätt. Jag tycker fortfarande att det är för mycket CGI, och när både alver, orcher och dvärgar far omkring som flipperkulor i en av stridsscenerna stönar jag lite.

Förutom stundtals svaga effekter, ett par alldeles för utdragna scener (jag vet att Smaug varit ensam länge och säkert har massor att prata om, men herrejävlar kan någon få tyst på den jävla ödlan!) är det fortfarande en film av hög kvalitet. Miljöerna är enormt vackra och skådespelarna håller hög klass. Lite kul att se Stephen Fry i en liten, men viktig, roll.

När det gäller 3D-effekterna så är det inget annat än toppklass. Jag har fortfarande lite svårt för HFR (High Frame Rate) då jag tycker att bilden blir för skarp, det ser inte längre ut som film utan som TV. Jag antar att det är något man kan vänja sig vid, men när det som i dagsläget bara kommer en film om året som använder sig av den här tekniken är det svårt att vänja sig.

”Hobbit: Smaugs ödemark” är, trots mitt raljerande, en mycket bra film och en fyra i betyg är självklart.

Fredrik Liljegren, chefredaktör