Recension - Blu-ray/DVD

Efter ca tio minuter in i denna över tre timmar långa film, tänkte jag: Herregud, vilken imponerande rulle! Och när eftertexterna rullade satt jag omtumlad och helt slut och undrade vad de där timmarna hade tagit vägen. Det kändes som om man skulle vilja ge en eloge till filmklipparen och scriptan, för vilket otroligt jobb de har gjort! Magnolia får en film som Short-Cuts att framstå som futtig (ja, kanske inte riktigt, men direkt efter kändes det så...) men det är en ensemblefilm som är skyldig Robert Altmans film från 1994 en hel del.

Filmen utspelar sig i nutid, i Los Angeles och vi får följa ett antal människor som sedan visar sig ha med varandra att göra. Det är ett myller av folk och miljöer och tempot är hisnande och man undrar: Hur ska detta sluta? Hur kan man knyta ihop en sån här historia med så mycket folk och händelser? Paul Thomas Anderson kan. Gissa om han kan! Dramaturgiskt är filmen ett skolexempel på hur man effektivast bygger upp en historia. Musiken har en stor del i sammanhanget och skapar tillsammans med bilderna flera cykler av oerhört maffig och suggestiv berättarkonst. Det känns som om Anderson följer mönstret från klassisk musik och hur den är uppbyggd. Långt intro som sakta, men säkert intensifieras och exploderar, för att sedan dö ut och ta ny fart.

Handlingen är svår att berätta om, men i stort handlar det om människor i olika yrkesgrupper vars öden flätas samman. Budskapen är många och för mig kändes det som om vägen var viktigare än poängen. Det finns så många russin att plocka ur denna kaka att denna recension inte räcker till. Allt kan hända, var försiktig med dig själv och andra, förlåt dig själv och andra, det är aldrig för sent att ångra sig och även om du gjort upp med det förflutna, kanske det förflutna inte gjort upp med dig och var öppen och ljug aldrig mot den du älskar. Till skillnad från liknande filmer som American beauty, Happiness och Ice Storm genomsyras Magnolia av en positivism, det finns hopp om mänskligheten. Anderson känner för mycket för sina karaktärer att han inte vill krascha allting och det är faktiskt skönt. Där, bara en del av vad filmen behandlar och skapar för känslor, åtminstone hos mig, och jag vill inte avslöja vad som händer på slutet, men jösses vilken häftig avslutning på detta nya årtusendets första mästerverk!

Göran Skoglund