Recension - Bio

Först och främst: Jag som sällan läser en bok bara älskar Fredrik Backmans ”En man som heter Ove”. Romanen är förbaskat rolig med ett fyndigt, originellt språk vars fantasifulla, knäppa liknelser och vassa ordväxlingar saknar motsvarighet. Lägg till ett oväntat känslomässigt djup så har vi en unik läsupplevelse som rekommenderas varmt. Skulle det gå att överföra bokens alla lager till en vettig spelfilm?

Jodå, det gick alldeles utmärkt. Årets första biobesök levererar på alla fronter. Rutinerade regissören Hannes Holm (”Adam & Eva”, ”Himlen är oskyldigt blå”) får till precis rätt tonträff. Den komiska bilmärkesjargongen finns där liksom den fina radhusgemenskapen som Ove sakta men säkert luras in i.

Om någon levt under en sten och missat upplägget så handlar filmen alltså om en 59-årig, principfast radhusgubbe vid namn Ove (Rolf Lassgård i toppform) som kör Saab, dagligen inspekterar kvarteret och gillar när det är ordning och reda i tillvaron. Surgubben får sparken och ser ingen mening med livet utan sin bortgångna hustru Sonja. Men kanske, kanske kan Ove tinas upp när han motvilligt lär känna höggravida grannen Parvaneh (sköna Bahar Pars) och hennes öppna och vänliga familj.

Filmen är välcastad (förutom möjligtvis clownen) i både nutid och dåtid, från känslokalla vitskjortor till färgglada radhusgrannar. Storyn berör verkligen med sina gripande tillbakablickar. Filmskaparna tar med rätta tillvara på frun Sonja. Hon är berättelsens känslomässiga ankare och spelas upplyftande och sprudlande, som en motpol till Ove.

Det enda som jag på rak arm saknar från boken är detaljen med de plundrande inbrottstjuvarna. Och det inledande komiska kapitlet där Ove ska ”köpa en data”. Men det fick väl helt enkelt inte plats i filmversionen. 

För att sammanfatta: ”En man som heter Ove” har mer hjärta än ”Hundraåringen”. Filmatiseringen förvaltar en fantastisk bok och ger den liv på ett ypperligt sätt. Man skrattar och gråter om vartannat. Full pott!

Johan Karlsson