Recension - Blu-ray/DVD

En amerikansk forskare lever tillsammans med massor av stora kattdjur – lejon, pantrar och till och med importerade tigrar – på sin farm i Afrika, där han undersöker hur dessa kattdjur lever tillsammans. Det är, som väntat med dessa rovdjur inblandade, ett hårt liv och han har lärt sig leva med lite smärre blessyrer och bitmärken.

En dag kommer hans familj, bestående av fru, dotter och två söner, ner på besök. De stannade kvar i Amerika medan farmen startades, men nu är det dags att återförena familjen. Men när familjen kommer fram till farmen är forskaren själv inte på plats. De försöker göra sig hemmastadda under tiden, men är inte beredda på att välkomnas av så många stora kissemissar…

”Roar” liknar ingenting man tidigare har sett. Ett kärleksprojekt av regissören Noel Marshall och hans fru Tippi Hedren, som också spelar huvudrollerna i filmen, som baserades i de bådas kärlek till de stora kattdjuren. Barnen i filmen spelas av deras riktiga barn, delvis kanske för ”ökad känsla av realism”, men den största anledningen torde vara att ingen vettig skådespelare skulle ta ett sådant riskfyllt jobb!

För även om filmen ståtar med att inga djur skadades under filmen (inte i bild åtminstone), så gick det betydligt värre för skådespelare och filmteam. Allt synligt blod på skådespelarna är äkta! Noel Marshall själv blev biten och klöst så många gånger att han till slut fick kallbrand och var nära att dö, Tippi Hedren blev biten i ryggen av ett lejon, och bröt ett ben när hon blev avkastad från en elefantrygg, Melanie Griffith (dottern) blev så illa biten att det krävdes plastikkirurgi för att återställa hennes ansikte och hon var nära att förlora ett öga. Dessutom blev fotografen Jan De Bont (senare regissör av ”Speed” och ”Twister”) skalperad av ett lejon och fick sy 220 stygn i skallen!

Resultatet då? Det är ju ganska självklart att det inte går att regissera så här många djur på en gång, och det är också tydligt att man byggt upp en handling runt det material man fått med djuren. Det blir väldigt tunt och förvirrat, men det bryr man sig inte så mycket om. Det kameran har fångat är så galet, så vansinnigt, att man ändå blir fascinerad.

Fredrik Liljegren, chefredaktör