Recension - Blu-ray/DVD

Ibland tar jag upp här på “Guiden till bra film” även filmer som inte är så väldigt bra. Det blir en trevlig och behövlig kontrast och låter oss komma ihåg att alla DVD-filmer som säljs i Sverige inte är av högsta möjliga kvalité varken då det gäller innehåll som då det gäller det tekniska i själva skivan. För det mesta, nästan alltid, är den fysiska skivan bra, men det händer att den inte går att se eller att man vid tillverkningen sjabblat med någon aspekt som förvärrar vår underhållningsupplevelse. Mera ofta får vi dock se DVD-filmer vilkas innehåll inte är värda att äga ens på en gammal VHS-kassett.

Bedöm min förvånig då jag pillade i DVD-spelaren Mission to Mars och lät mig fullständigt hänföras av en superb ljud- och bildupplevelse på samma gång som jag antecknade i mitt block att man sällan hittar i en film så suveräna specialeffekter. Visst! Om ändå innehållet dessutom skulle ha stämt överens med ovannämnda.

Just det, gott folk. Denna film innehåller ingenting som berättigar den att vara en representant för senare tiders sci-fi filmer. Visst, FX håller filmen nästan levande, men för övrigt vill jag bara glömma att denna film existerar.

Om man tar en toppregissör som Brian de Palma och slår några hundra miljoner $ i näven på gubben, så har man rätt att kräva litet mera än några typiska kameraåkningar och roterande specialeffekter. Herreminjee och det dubbelt upp, för nu är jag besviken. De Palma har haft den dåliga smaken att befatta sig med ett manus som följer alla standardkatastroffilmer schablon. Han blandar ihop en soppa med döda fruar, rymdromantik, aliens, fast kamratskap, kloka tankar och löjeväckande händelser. För att inte tala om heroisk självuppoffring. Jag skäms då jag tänker på saken. De Palma har tydligen haft som avsikt att skapa en seriös film om hur en resa till Mars kan gå och sluta, men på samma gång har han blandat in amerikanska mjukisvärderingar så man spyr. Visst saknar den temat ”det goda mot det onda” som är så vanligt, men ändå så finns det inget rim och reson i denna saga.

Visst har Hollywood försökt sig på att göra intelligenta rymdfilmer och på sina håll har man lyckats bra. ”Contact” med Jodie Foster och av Robert Zemeckis är ett bra exempel. Ett annat är den finfina ”2010”. De Palmas verk påminner snarare om en alltför allvarlig version av ”Lost in Space” som i jämförelse är ett mästerverk trots dess korkade manus i sagaform. Där har man i alla fall vågat kombinera utomordentlig FX med ett komiskt manus och skapat en bra familjefilm. I Mission to Mars har man bara misslyckats totalt.

Brian de Palma måste ha haft en hjärnblödning på gång då han tillät skådespelare som Tim Robbins, Gary Sinise och Connie Nielsen agera så uselt. Kanske hade de aningar om hur uselt slutresultatet skulle komma att bli. Armin Müller Stahl ville inte ens ha sitt namn med i skådespelarlistorna. Om då skådespelarna slappar, så kan man väl säga att det gör vissa andra delar i filmen också. Vad sägs om att man fortfarande på 2020-talet har datorer som talar med metallisk röst typ ”Lost in Space” och då syret tar slut och atmosfären sjunker i skeppet så börjar datorns röst vackla. Jag väntade bara på att den ska hosta. Man kör med gammalmodiga LCD-skärmar och ingen har tydligen hört talas om datamusen. Om inte det vore nog så blir hela filmens slut en fingervisning och ingen behöver ägna en enda tanke till att fundera på slutet. Det finns inget mysterium, det finns ingen spänning.

Slutligen: Filmen passar all som älskar fina specialeffekter, men några missar (stora) har även där slunkit in. Alla som kräver något annat än FX ur sin film plockar fram en Star Trek rulle, ”Lost in Space”, ”2001 och 2010”, ”Contact”, ”Close Encounters”, ”Starship Troopers”… eller vilken annan sci-fi rulle som helst. Mission to Mars är tråkig och bortkastad tid i kubik!

Jan Ahlgren

Andra recensioner