Rogue One: A Star Wars Story

  • Svensk titel: Rogue One: A Star Wars Story
  • Originaltitel: Rogue One: A Star Wars Story
  • Speltid (min): 133
  • Release (Bio): 2016-12-14
  • Release (Blu-ray/DVD): 2017-04-12
  • IMDb: Rogue One: A Star Wars Story

Recension - Bio

”Inbördeskriget rasar. Rebellernas rymdskepp som opererar från en hemlig bas har vunnit sin första seger över det onda galaktiska Imperiet.

Rebellspionerna stal ritningarna till Imperiets slutgiltiga vapen: Den närmast osårbara DÖDSSTJÄRNAN som kan utplåna en planet.”

Känns texten ovan igen? Det är de två första paragraferna ur den svenska versionen av öppningstexten till “Stjärnornas Krig” från 1977, och man kan utan att överdriva säga att det också är hela handlingen till bioaktuella “Rogue One”.

Vi får följa den unga Jyn Erso (Felicity Jones), som en dag får se ett hologram från sin far, Galen Erso (Mads Mikkelsen). I hologrammet berättar fadern, som Jyn inte träffat på många år, att han tvingats bygga ett mäktigt supervapen åt imperiet, men att han smusslat in en svaghet i konstruktionen som kan användas till att förstöra det totalt. Tillsammans med ett gäng tuffa rebeller är det nu upp till Jyn att hitta ritningarna till detta vapen och således bekämpa imperiet.

”Rogue One” är en välgjord, spännande film som definitivt har sin plats i Star Wars-serien. Bra skådespelare som Jones, Mikkelsen, Diego Luna och Donnie Yen för att nämna några, ser till att driva historien framåt i ett bra tempo, samtidigt som klassiska Star Wars-ingredienser som X-Wings, robotar och skumma typer gör sitt för att skapa den där härliga stämningen. Det är faktiskt inte förrän efteråt som jag ens tänker på att det inte finns några Jedi-riddare med i filmen!

Vad jag dock lade märke till under filmens gång (det var svårt att inte göra det), var de två karaktärer vars ansikten är skapade med cgi. Jag vill inte avslöja vilka karaktärer det är för de som ännu inte sett filmen, men det står tyvärr klart att vi inte kommit till den nivån där cgi kan användas för att skapa trovärdiga mänskliga ansikten fullt ut. Åtminstone den ena karaktären, den som medverkar minst, hade man kunnat ha med utan att visa ansiktet. Det finns andra attribut som definitivt räckt till för att publiken skulle kunna identifierat personen i fråga.

Trots detta lilla aber känns det ändå självklart för mig att ge filmen en fyra i betyg.

 

Fredrik Liljegren, chefredaktör

Kommentarer