Recension - Blu-ray/DVD

Ah, ”Grease”. Är det över huvud taget nödvändigt att försöka återge vad den handlar om? Det vet väl alla vid det här laget ändå. Eller?

OK. Danny och Sandy träffas och spenderar en stor del av sommarlovet tillsammans. Kära i varandra tvingas de isär vid skolstarten, då Sandy enligt plan ska tillbaka till Australien. Men ödet vill annorlunda, och de träffas snart igen på Rydell High, till bådas stora förvåning. Men Danny har ju ett rykte som cool snubbe att upprätthålla, och det blir inte riktigt som de tänkt sig. Åtminstone inte till en början…

”Grease” är succémusikalen som blev film och som fortfarande sätts upp på musikalscener runt om i världen, ofta i en omarbetad version som innehåller några av de sånger som skrevs specifikt för filmen. Själv såg jag den på Chinateatern i Stockholm 1991 eller 1992. Då spelades huvudrollerna av Lars Bethke och Pernilla Wahlgren, och om jag inte minns fel var även Richard Herrey, Kim Sulocki och Peter Jöback med. Jag misstänker att det är den odödliga grundhistorien om kärlek mot alla odds som fortfarande faller folk i smaken, tillsammans med en härligt överdriven 50-talsestetik och så förstås musiken.

I filmen spelas Danny och Sandy och John Travolta och Olivia Newton-John och de äger verkligen filmen. Missförstå mig rätt, det finns många fina skådespelarinsatser (Stockard Channing som Rizzo måste nämnas!) men det är ändå detta par som står i centrum från början till slut.

Jag älskar ”Grease”. Älskar den. Jag var tyvärr för ung för att se den på bio när det begav sig (jag var bara fem år gammal då), men så fort jag kunde köpte jag den på VHS. 1998 köpte jag den på VHS IGEN, då i en fräsch 20-årsjubileumsutgåva vilket var första gången jag kunde få avnjuta filmen i det rätta bredbildsformatet. Soundtracket hade jag på vinyl sedan barnsben, men jag köpte det också på CD förstås. Sedan köpte jag givetvis filmen på DVD, både en, två och tre gånger (två av dem var specialutgåvor, med små Pink Ladies- respektive T-Birdsjackor på) och härom året på Blu-ray. Men nu är alltså en ny, remastrad 40-årsjubileumsutgåva här, och den har givetvis en plats i min hylla. Som sagt, jag älskar ”Grease”.

Detta är en av de få filmer jag alltid kan vända mig till för att bli glad, oavsett vilket humör jag är på innan. Den kommer alltid ha en plats både i mitt hjärta och i min filmhylla där de fem utgåvor jag har kvar i min samling (VHS-erna har åkt ut allihop) står.

Betyg? En femma förstås. Något annat är helt otänkbart.

Fredrik Liljegren, chefredaktör