Recension - Bio

Året är 2018. Det har gått 40 år sedan Michael Myers gick bärsärk i lilla Haddonfield och lämnade unga Laurie Strode som ensam överlevande av sina vänner. Sedan dess har han suttit inspärrad på en anstalt, utan att yttra så mycket som ett ord. Laurie själv har ägnat de 40 åren som gått åt att förbereda sig på att Myers en dag som ska komma tillbaka. Hon har isolerat sig i ett hus utanför staden, gillrat fällor, tränat med vapen – och lyckats skärma sig bort från sin familj på köpet. Hennes dotter togs ifrån henne som 12-åring, och har som vuxen inget större intresse att umgås med sin mor eller att låta sin egen dotter göra det.

Vid Halloween ska ett antal patienter, inklusive Michael Myers, flyttas från anstalten till en annan. Men något går snett, och transporten hamnar i diket. De flesta intagna hittas snart irrandes omkring men en saknas – Myers. Han har istället tagit sig till Haddonfield där han ska avsluta sitt uppdrag en gång för alla.

När nyheterna om att en ny ”Halloween”-film skulle få premiär var jag måttligt nyfiken. Jag älskade originalet från 1978 och tycker att tvåan var riktigt bra även den. Trean brukar få oförtjänt mycket skit av folk, men ser man det som en vanlig skräckis håller den riktigt bra trots att det inte är en Myers-rulle. Sedan började det dala i kvalitet med del fyra, fem och sex innan ”Hallowen H20” kom och väckte lite liv i liket. Efter det kom en uppföljare med Busta Rhymes, och den har jag inte ens sett.

Sedan kom Rob Zombies två Halloweenfilmer. Jag har bara sett den första och gillar den faktiskt, men suget efter en ny film var ändå i stort sett noll.

Men sedan small det till! Inte nog med att vi fick veta att filmen skulle vara en direkt uppföljare på originalet, vi fick dessutom veta att Jamie Lee Curtis var tillbaka som Laurie Strode och att John Carpenter själv skulle producera och stå för musiken. Intresset från mig – och från allmänheten – ökande markant!

Visst, jag var inte helt övertygad när jag läste att Danny McBride och David Gordon Green skulle skriva manus (den sistnämnda regisserade också filmen) då jag tidigare framför allt förknippat dem med komedier, men den oron var helt onödig.

”Halloween” är nämligen en mer än värdig uppföljare, med en Jamie Lee Curtis i högform som Laurie Strode, nu närmare 60 år och ett alkoholiserat nervvrak. Hon är sårbar men stark, så förstörd av den Halloweennatten för 40 år sedan. Curtis briljerar i varje scen hon är med i. Judy Greer spelar dottern, och även hon är bra som den bittra och sorgsna dottern som inte förstår varför hon inte fick ha en normal barndom utan istället tvingas träna med vapen och fällor som den värste John Connor.

Givetvis finns det också ett antal ungdomar också (Myers ska ha sitt, för att parafrasera Frank Andersson) och de klarar sig också från att bli alltför irriterande, bara lite lagom som sig bör i en sådan här film.

”Halloween” är så värdig i alla avseenden, och kommer absolut bli en film jag återkommer till varje år. Kanske så här i slutet av oktober…

Fredrik Liljegren, chefredaktör