Recension - Blu-ray/DVD

Till det slitna hotellet (eller motellet – det är faktiskt både och) El Royale, beläget mitt på gränsen mellan Nevada och Kalifornien, kommer prästen Daniel Flynn, dammsugarförsäljaren Laramie Seymour Sullivan och sångerskan Darlene Sweet. De känner inte varandra, det enda de verkar ha gemensamt är att de vill spendera en natt på hotellet och har svårt att få tag på receptionisten.

Efter ett litet tag dyker även den unga kvinnan Emily upp, men hon vill verkligen inte ha något med de andra att göra. När alla till slut fått ett varsitt rum av den nervösa receptionisten skiljs de åt för stunden. Och det är nu vi börjar lära oss att inget är som det verkar…

”Bad Times at the El Royale” smög sig på mig från ytterkanten, där jag knappt anade den. Jag hade sett postern och blivit lite nyfiken men jag var inte beredd på vad som skulle spelas upp framför mina ögon. Fyra punkter:

1. En tät, spännande handling med oväntade vändningar runt vart hörn. Kommer ni ihåg efter ”Reservoir Dogs” och ”Pulp Fiction”, hur vi överöstes med filmer som försökte berätta parallella historier, samma historier från olika personers synvinkel och så vidare? Så många filmer som försökte göra ”en Tarantino” men som misslyckades fatalt? Det här känns lite som en sådan, med den skillnaden att den gör det helt felfritt.
    
2. Fotot! Det är så snyggt! Härliga färger, flitigt användande av hela bildytan och skön estetik. Så läckert!
    
3. Skådespelarna. Oj oj oj. Vi har alltid suveräne Jeff Bridges som prästen Flynn, Jon Hamm som den snabbpratande dammsugarförsäljaren Sullivan och filmdebuterande Cynthia Erivo som sångerskan Sweet. Erivo sjunger allt själv, och vilken röst! Hon kommer från musikalscenen, och jag är säker på att vi kommer att få se en hel del av henne framöver. Lägg sedan till Dakota Johnson som Emily och Chris Hemsworth som en minst sagt obehaglig senkommen gäst till hotellet… Världsklass!
    
4. Musiken! Regissören Drew Goddard har noga tåtat ihop ett soundtrack bestående av en massa sextiotals hits från The Four Tops, Frankie Valli, The Mamas and the Papas och The Crystals för att nämna några. När de dessutom drar igång ”The Letter” av The Box Tops är jag såld, det är en av mina favoriter!
    

Jag blev golvad av den här filmen. Helt golvad. Jag kan inte göra annat än att ge den en femma, för den gick hem 100% hos mig.

Härligt!

Fredrik Liljegren, chefredaktör